Experiment från maj med gott resultat. En stock med en fördjupning fick några nävar jord och planterades sedan med min älskade harsyra. I skuggan under den japanska lönnen etablerade sig plantorna bra trots rekordvarm sommar. En fin julklapp när jag fick se de vintergröna bladen igen när löven fallit!

TEMPERATUREN ligger strax över nollan och det ser ut att bli en bar vinter. Men så tänker man alltid och glömmer att den kallaste månaden väntar runt hörnet. Januari är vinterns kung och vad han tänker ställa till med står skrivet i stjärnorna.


Den vemodiga hösten har i alla fall fördelen att den ger mängder av material att binda kransar av och spara. Här kompletterar tre olika frukter och frön varandra. Bunden i oktober håller den färgen till jul och in på nya året. Japanska lyktor i orange, röda rönnbär och de kanske oväntade lindblomsfröna. De ger luftighet och deras vingar ser ut som lönnäsor vid en hastig titt. 150 st gick åt till denna krans!


Skynda, skynda och torka de sista 'Aroma'-äpplena som börjat skrumpna betänkligt. Ljuslyktorna är inte nödvändiga för processen, det räcker gott med ett element och två dagar. Det är bara översta pinnen som är trädd ordentligt. De andra ska strax bli justerade så luft når in mellan varje skiva. Om det var en perfekt värld.

Hitta de gröna humörhöjarna som skuggbräcka, uddbräken och klockvippan "Stoplight".


Några väderbeständiga julkarameller ska hängas upp i äppelträdet.

Och upp kom karamellerna, vad ska fåglarna tro om dessa???

Och varför ska det komma rådjur till innerstadens parker? Illbattingar som äter rosor och sallad. Orädda är de också. Det här halvårsgamla kom traskande rakt mot mig som stod gömd bakom en rododendron med kameran. Två meter ifrån mig kom det innan det skuttade iväg.


Det är vintersolstånd och det firas med lyktor i äppelträdet vid skymning. En liten korg av mässing istället för av spån blev en ny lykta i år, 100% brandsäker.



Utan snö syns färgerna mot grön gräsmatta och blå himmel istället. Akanthusen släpper sin frön, ett glänsande kanelbrunt i varje taggig vagga. Hos mig har den aldrig självsått sig, men det kan hända. Samma sak med höstanemonen, vad är meningen med att producera alla dessa frön när de inte gror? Den sprider sig hejdlöst med rötterna så brist uppstår dock inte. Kopparstarren lyser som mest nu och gör namnet rättvisa.


Sakta fryser det också inne i huset. Hög tid att rädda de sista äpplena. Jag ställde ifrån mig korgen i den snöiga "kinesiska" stolen och det sista av sommaren mötte det första av vintern. Mangold klarar flera minusgrader och kan plockas fortfarande.


Kylan genomborrar obevekligt allt med sina kalla klor och får tiden att stanna.

Klockvippan ska ha bladen kvar i vinter, men de sista knopparna ryker nu. Det skojiga tingeltangel som klämtat och lyst får vila i stugan till våren. Men ganska mycket sitter kvar i träden! Kling, ding...


Men aldrig är de klippta formerna så tydliga som i den första frosten. Faktiskt något att se fram emot, trots att det är inledningen på den mörka vintern.

När färgen försvinner får man fuska lite. Glasägg från Stadsmissionen, köpte alla dom hade. Jag misstänker att skatorna stjäl de blå. Efter ett halvår är det nästan inga kvar.


Ett blad av is, komplett med nerver, har uppstått i en glaslykta. Den blå lyktan bidar sin tid.

Vid storstädningen i somras slängde jag en massa skräp och plötsligt blev den här fina lådan tom och ledig. Den blev en "ljuslåda" med en brädlapp som mitt i ger två fack.
Den främre granen är ljusare (än den bakre) för den har mycket tunnare jordlager, måste göra något åt det så den piggar på sig.


En liten pudervippa har mjukt vidrört de städsegröna formerna och får trädgården att visa ett av sina vackraste ansikten.


Man sålde lustiga små granplantor utanför en blomsteraffär. Den här såg ut att vara den tätaste sorten och det ska bli roligt att se hur den utvecklas. Misstänker att det är en fågelbogran, men blir det en sockertopp, ja då ryker den.


Perovskian ser ut som rimfrost i sin silvergrå vinterdräkt. Den svarta väggen täcks av äkta vara, högst upp under takutsprånget är det varmast och där har den ännu inte fått fäste.


När vintern dröjer kan körbärskornellen knoppas medan de dödsföraktande rosorna spelar upp sin sista akt.


2012 var det snö och vind som ger drivor och ett ojämnt täcke. Allium kan man alltid fotografera, men nu börjar de brytas sönder av vintern.


Kryddtimjan, Thymus officinalis, har bott i kruka i solen hela sommaren och får övervintra i den. Bara den står torrt och det inte blir för kallt ska det gå bra.


Kontraster kunde inte vara större. 2011 kunde man plocka en bukett vid andra advent. 2012 svepte snöovädret in redan den första. Men palmerna på "Loopen marin" klarar allt, 100% plast.


Hemåt över Liljeholmsbron 2012, bryggorna i Årstaviken ligger tomma. Båtarna har förpuppats på land och väntar på nästa vår. Som alla vi andra.


Mässingskorgen som lyste på första bilden trivs nog bäst inomhus och är precis lagom till två hyacinter. Utan blommor klarar man sig inte denna mörka tid och om man ställer utslagna hyacinter svalt nattetid håller de en vecka. Att vakna i ett lite kyligt rum och det första man förnimmer är den ljuvliga doften rekommenderas!

Niagarafallet i is varje år, det här är bara början.
2019 RIVSTARTADE MED stormen Alfrida, inget fridfullt över den damen. Och sedan blev det normalkallt ungefär med grå dagar på parad. Ingen höjdare precis och jag är glad att den är över och ljuset drar igång på allvar igen.




Den milda vintern har gjort att forsythian utvecklat knoppar tidigt och går att driva i blom redan i januari inomhus, flera veckor tidigare än normalt. Murgrönan roar jag mig med att rota i samma vas, ungefär hälften av kvistarna brukar få rötter och kan planteras ut till våren.

Man öppnar fönsterluckorna och ser lysande galaxer i ett mörkt universum.


En stackars tulpan som torkade ihop mitt på stjälken, ibland kan någon i buketten man köper göra så. Men då fick den "the royal treatment" på skoj.


Sju hyacinter och tre primulor kostade 48 kr. Hyacintherna är sådana som är tänkta att plantera utomhus för blomning på våren. Driver man inomhus under hösten för blomning i dec måste man ha köldbehandlade. Jag försökte kyla dem ute från september, men kylan började så sent så de kom inte in förrän december. Och så slog de ut i mitten av januari. Primulorna kompletterade jag med direkt från butik.


Får de stå i ett svalt sovrum tillsammans med vilande pelargoner blommar de väldigt länge. När man öppnar dörren strömmar det ut den skönaste och mest väldoftande luft man kan föreställa sig.


 I höstas krukade jag olika vårlökar för att kunna ta in under vintern. Vintergäcken började blomma efter bara en vecka inne! Men så hade den kommit långt ute före jul tack vare det ovanligt varma vädret. Doftar honung samtidigt som de är dödligt giftiga. Lär ha använts för att döda vargar på vintern (eller så är det en skröna, liksom att vita julrosens rot haft samma roll).


Det varma söderläget är inte så varmt nu precis.
Men om en månad så... borde man kunna sitta på en skön dyna och lyssna på talgoxarna.


Efter ett snöfall göms buxbomens former under ett fluffigt täcke. Underbart vackert och man vill inte trampa sönder ytan.


Glas och is, gnistrande smycken mot den blå vinterhimlen.


Former som finns kvar vintertid är det städsegröna, kottar och fröställningar.


Svart värme och vit kyla.


Underbara vintersol! Nu leker den och vinden i de bleka och rufsiga vipporna hos glansmiskanthusgräset, Miscanthus sinensis.


En plåtlykta i syrenerna får hänga ute året runt, redo att tändas en mörk eftermiddag. Gamla prismor från kristallkronor gör ny tjänst som gnistrande droppar i äppelträdet.


Berget bakom huset har förvandlats till en skidbacke.
Men under göms mina golv och de gröna väggarna ska komma tillbaka.


Det ser ut som en samling brunsvarta fjärilar som klumpat ihop sig i kylan. Men det är fröställningarna hos en funkia som är så här spännande i januari. Städsegrön (eller kanske städsegrå) är den grå helgonörten, Santolina chamaecyparissus.

 
Frostat så lönnen ser ut som den lövats i vitt.


 Grått i grått i grått... men vackert.


Grenverk som är något alldeles extra har ormhassel, Corylus avellana 'Contorta'. Blir med tiden mer ett litet träd än en buske. Mycket anspråkslös och tålig.


Ett loppisfynd. Det illusoriskt glaserade keramikäpplet lurar ögat, men bara för en stund. Stackars den fågel som försöker sig på att hacka i det...


Vintersiluetten av miskanthus när den täcks av rimfrost och inte blötsnö och kollapsar totalt.


Vill man använda kolonin på vintern görs det bäst... i mörkret! Röda lyktor står vackrast mot blåsvart himmel och nytända stjärnor. Själv gömmer man sig likt silkesmasken under varma filtar  och på ett livsnödvändigt liggunderlag. Tills man tittat färdigt och kan gå hem till ett varmt bad.



Blå skymning glider in i natten
när träden slukar kajorna
som tvättsvamp suger vatten

Förr rökte de flesta, nu är det tvärtom. Så vad gör man med alla askfat som trängs på loppishyllorna? Man recyclar dem som små fågelbad bland gatstenarna. Många är av tjockt glas som håller att gå på och som kan ligga kvar över vintern. Där lyser de upp den färglösa tiden och väntar på att fyllas med ett ljumt vårregn. Hela sommaren ger de små vattenblänk som ger spänning åt den grå stenytan.

P Å  T J U G O Å R är det här den mildaste och snöfattigaste vintern jag varit med om (hittills). Normalt är det minst ett halvmetertjockt betongliknande snötäcke över allt. Men i år är snön... borta! Koltrastarna har börjat flöjta i skymningen och jag belönar dom med gamla äpplen från i höstas. Och jag har kunnat gräva i gräsmattans marginella tjäle, lite huggande teknik behövdes dock.

 
Vad passar bättre än löv på ett askfat som ska återuppstå i trädgårdens stensättning? Som hand i handske.


Pudersnö i mitten av februari, den vackraste formen av snö i trädgården. Allt städsegrönt lyser av klorofyllt och drar magnetiskt blickarna till sig. Vilken härlig stomme, så platt det skulle vara utan den.

 
Lite underhållning kan man få när man kollar växterna hos Lidl. Fruktträd kommer ofta i sorter som knappast lämpar sig för våra breddgrader. Små spön, men man får vad man betalar för. Värre blir det om man följer anvisningarna och planterar i halvskugga och vattnar sparsamt???

 



Blåbärsrisets blommor liknar liljekonvaljer. Vårlikt tillsammans med tulpaner i vas, en klassiker. 


Persikan slog snällt ut inomhus, men färgen blev blek.


Vissna tulpaner får bli motiv inomhus i väntan på de som långsamt börjar synas allt mer där ute.


Det har gått ett kvartal sedan mina Cox Orange lagrades under sängen. Inte bara har de förlorat vatten och blivit skrynkliga, den friska syran i frukten är som bortblåst. Lika oväntad som välkommen var upptäckten att de sötare, halvtorkade äpplena är delikata tillsammans med sältan i blåmögelost.


Mot den blå himlen står de få färger som finns fram tydligt. Letar man så hittar man.


På spaning genom klematisen.


Tråkstämplad forsythia glädjer inomhus med sina många solgula blommor som slår ut på några dagar. Blommorna har fyra kronblad, ett ovanligt antal bland de vanligare tre, fem och sex.

 
Inget för pollenallergiker, men blommande vide får februari att kännas som april. Frukost för ett hungrigt bi när det blir vår på riktigt.
 

När snön drar sig undan dyker lite försiktig grönska fram och man är tacksam för det lilla. Kryddsalvia, timjan och flocknäva, den sista brukar hålla sig grön första halvan av vintern. Lavendel, smultron (vid rödaktig alunrot) och citrontimjan.


Julrosens blad som skiftar i rött och grönt, men som snart ska börja vissna ned.


Rosorna tappar inte bladen den här vintern som de brukar. Märkligt grön och pigg står t ex 'Constance Spry', det lovar gott för en bra blomning i år!


Blå himmel, blå skuggor. Dunig kronklematis och gillenians spröda stängel. Så såg det ut 2013, inte i år.

 
Tack för att solen är tillbaka och kan värma lite i lä mot väggen. Här står den "kinesiska" stolen. Det finns inga stolar i Kina som ser ut så här, men jag har använt deras mönster för skärmar och räcken till en stol. Som alla tycker ser absolut kinesisk ut...


Alunrotens blad blir lysande röda när ljuset passerar igenom dem.


En liten grön knopp tittar fram i klematisen. Styvklematis i motljus och gulröd kopparstarr.


Dagsmeja på graniten gör en "tricolor" av ytan.


Härlig färg på berberisens bär.


Ludna och varma skal skyddar stjärnmagnolians blomknoppar


Stenar och växter, en oslagbar kombination. Med en gulbladig bambu, Pleioblastus auricomus, infinner sig en japansk känsla. Den här ca en meter höga bambun sprider sig till täta mattor så man får hålla efter den om den inte ska bli ogräsartad och kväva mindre växter intill. Den är tyvärr bara "halvt" vintergrön, vissnar sakta ned och så kommer nya skott i maj.


Kinesiska lyktan väntar ut vintern vilande i en korgstol.

 
Slitet med stenpartiet i höstas är glömt, nu är det dags för det roligaste: att plantera i det! Först ut (förutom det jag flyttade dit före jul) är snökrokus som jag hämtat på andra ställen. En och en står de i givakt och ska förhoppningsvis bli fina tuvor med tiden. Huvudet är så fullt av önskade växter att jag egentligen skulle behöva två eller tre stenpartier till.


MARS ÄR I ÅR de en vårmånad utan dess like på mina tjugo år på kolonin. Bina är redan ute och nere i krokusen. Ingen tjältorka, inga frusna grenar, allt ser toppen ut.

 
Dom ville inte ha med mig i TV-programmet "Vem bor här?". Kan det bero på att man inte får in fem personer och ett kamera-team samtidigt i min lilla koja? Jag tyckte de kunde filma genom fönstret, men nej, nej. Jag tror det var ett svepskäl, egentligen var det nog för att jag har för mycket dyra designmöbler. Det skulle bli för lätt. Att gissa. Vem. Typ.

 
Vem bor här? Eller bodde. Trångbodde.

 
Hoppas det var silkesmaskar. Jag vill ha en halsduk.

 
Varför vitt? Jag har en bok om franska trädgårdar och där finns en originell idé. Bland höga träd finns en liten öppen plats med en "scen". En rektangulär, murad upphöjning av stenblock i olika storlekar, med storgatsten som golv runt om. Scenen fungerar som ett stenparti och i springorna mellan storgatstenen har det sått sig olika primulor, backsippor och ... vita pärlhyacinter. Bland det vackraste jag sett.

På vägen mot kolonin stannar jag upp. Vårsolen och vårt staket har tillsammans skapat en geometrisk komposition att beundra.

 
Solen står lågt även mitt på dagen och skuggorna blir längre än upphovet.


Nog om skuggor. Solvärmda stenar lockar fram lökväxterna ur den kalla jorden.


De första snökrokusarna höjer sina slanka kalkar upp igenom en japansk mahoniabräken.


De frösår sig mellan plattor, i gräsmattan och förstås bland andra växter. Här har de valt skuggbräcka som sällskap.

 
Min behändige vän 2 mm förzinkad järntråd. Jag använder den till allt möjligt. Den blir utmärkta krokar att hänga lyktor i från grenar och kvistar. Den kan användas istället för rep om man vill förankra något genom de värsta blåsväder. Jag har gjort en ljushållare till en kinesisk lykta som saknade sådan. Säckväven på bilden svepte jag runt buskar för att skydda dem denna svåra månad som ofta ger tjältorka. För att väven inte skulle blåsa av "nålade" jag fast den med korta bitar järntråd som böjdes till en ögla. Man kan förstås använda tunnare tråd, men jag tycker bäst om lite kraftigare. Bitarna kan återanvändas tills de går av. Eller kommer bort.

 
Gullflockan är ovanlig, men anspråkslös och ivrig att få komma upp. Bladen kommer långt senare.

 
Mina två klippta granar står vakt året runt, men är speciellt stiliga denna tid.

 
Blåare än blått med snöiris.


Eller porslinsblått med den populära 'Katherine Hodgkin'.


En speciell form av snökrokus är 'Roseus' som solen får att öppna sina kalkar och bli alldeles platta.

Detta kom ut när fågelholken rensades. En massa mossa i botten och ett duntäcke ovanpå.


Rönnspirean 'Sem'är snabbast av alla buskar att försiktig prova temperaturen med rödtonade och skrynkliga blad.


Ett perfekt sällskap till röda julrosor är stor nunneört 'Georg Baker'. Lättodlad och bildar snart riktiga tuvor som man enkelt kan dela och sprida. Den är som de flesta nunneörter, de vissnar snabbt ned efter blomningen och ger plats åt sommarens perenner.

 
Julrosor, man bara måste älska dem. En perenn bland alla lökväxter ger en extra dimension. Den här är den allra tidigaste av mina och dessutom en släktklenod. Den frösår sig friskt och får rosagrön färg som bleknar ganska fort. Men först i blom är den!


De fyllda julrosorna har gjort braksuccé och även fått mig på fall. Huvudena nickar ofta av sin tyngd, men ibland orkar de sträcka på halsen och kan möta ens blick.


Julrosen kallar jag för "Tantos mörka", den behåller sin djupa färg länge och går från hand till hand vid växtbyten hos oss. Bladen är spektakulära innan de fått sin gröna färg.


En ljusgul vintergäck som bara funnits några år och kommer från Tyskland. Den har fått namnet 'Schwefelglanz', svavelglans på svenska. Den bleka färgen står vackert mot en ljusrosa julros.


Stock & Sten. Inte en revisionsbyrå utan mitt lilla projekt 2014 som fortsätter. Stenar gillar många som ett inslag i trädgården, är inte stockar också vackra? Eller snarare tjocka grenar i mitt fall. Förgängliga, visst, men det gör dem än mer intressanta att studera. Det är vackert att i naturen att se örterna ömt omfamna en lavbevuxen gammal stam som fått den sista vilan på skogens botten. Så jag fick inspiration till min trädgårdsmiljö. Dessutom fick koltrastarna en ny attraktion att bekvämt promenera på.


Vintergäck behöver bara lite vårfukt, sedan kan den stå torrt under sommaren så sätt den på ett varmt ställe som tinar tidigt. T v den vanligaste arten Eranthis hyemalis, t h den ovanligare Eranthis cilicica. Den har en mindre grön "bladkrage" och rödare stjälkar.


Ibland är det hopplöst svårt att komma åt motiven med kameran. Man kan ju inte bara lägga sig ned mitt i hela härligheten. Då chansar jag att bara hålla ned kameran, sikta och se vad det blir. Här fångade jag snöklockorna, som också kallas klosterliljor.


Uppgrävda ur kompostens höstlövstäcke spirar gräslök och fransk dragon. Dragonen är dåligt härdig och gräslöken trivs inte hos mig på friland så båda får "the royal treatment" och fjäskas med i krukor under sommaren. Lätta att gömma från vinterns kalla fingrar och ta fram och provsmaka på direkten i mars.

 
Den sista koppen te vill man ha varm efter en lång dag och hjälper sin gamla termos så gott det går.


Min favoritkrokus 'Pickwick'är stor, randig och väldoftande. Sprider sig inte, men kommer troget. Sprider sig gör snökrokusen däremot villigt och ger bina årets första måltid.


De fyra första: snökrokus, snödroppe, vintergäck och julros.


Snökrokus är den tidigaste av alla krokusar och hack i häl på vintergäck och snödroppar. Snödroppar har nog de flesta aldrig luktat på, men då missar man något. De doftar nämligen exakt som... äppelblom! Som råkar vara min favoritdoft.


Under den försvinnande snön ligger ett tjockt lager löv. När man lyfter på det lyser snödropparnas blad lika gula som vintergäcken.


Gräva och kratta? Inte en chans. Med den sargade spaden hackas isen sönder, bitarna krattas ihop och bärs bort i baljan. Ett helt normalt vårbruk med andra ord. Belöningen är den osannolikt tidiga kejsarkronan som gömt sig strax under jordytan.


Varmaste stället i soliga mars är inne i huset med uppslagen dörr. Narcisserna man njutit av inomhus ska få komma i jorden så fort tjälen går ur.


Den här julrosen brukar ha en mörkröd teckning inuti, men i år blev den delvis äppelgrön också. Det här är de enda växter som jag vet kan ändra färg från ett år till ett annat. Utan att några förutsättningar ändrats.


Lottnumret ska finnas på huset, men man får utföra det som man vill. Två servettringar och en bit aluminiumrör blev min lösning.


En överraskande knopp sköt plötsligt upp ur agapanhtusen. Gröna och fina har bladen stått som en vanlig krukväxt i sitt svala fönster hela mörka vintern. Det finns tydligen två typer i röran av arter och hybrider som säljs. De som vissnar, vill stå mörkt och kallt och nästan inte vattnas alls. Och så den på bilden som vill ha ljust, svalt och lite mera vatten. Jag har kanske varit för där för ofta och generöst med vattenkannan. Men en blomma blev det! Nu blir det nog inget i sommar istället. De är knepiga de här kinkpellarna.

 
För att ha lite roligt inomhus så här års kan man inte låta bli att köpa sticklingar att kultivera inför sommaren. I år blev det bl a tre sorters passionsblomma.

 
En gång hade den lilla masken en färgstark bemålning, men den har sedan länge flagnat av. Lagad är den också sedan ett fall ned på skifferplattorna, men allt gör den bara mera mystisk.

 
Grenverket på ormhassel syns bäst mot en mörk bakgrund t ex en barrväxt.


Håll förkylningen borta med riven ingefära. Blanda det rivna med russin eller råsocker och tryck ihop blandningen tills det saftar sig i burken. Håller i veckor i kylskåp eftersom ingefära bekämpar bakterier och socker är konserverande. Lägg russinblandning på fruktkompott eller i yohgurt. Råsockervarianten är fin i varma drycker som choklad eller silverte.



En av de bästa marktäckarna för skuggigt läge är städsegrön skuggrönan, Pachysandra terminalis. Blommar i april-maj med oansenliga gulgröna blomax som uppskattas av bin. Och man kan gärna låta snödroppar titta upp bland skuggrönans blad. 


Även om våren kommit långt så är det fortfarande inomhus man har det mesta av grönt och skönt. En härlig röra inspirerad av 1600-talets tulpanspekulation i Nederländerna tillsammans med tidens exotiska varor som porslin och orientmattor.

 
Valpars och kattungars små rosaröda tungor eller vad ska man likna detta vid? Det är asklönnens knoppar och snart ska de förvandlas till "sjögräs" eller hårlockar som dansar i vinden. Aldrig visste jag att blomningen skulle bli så spektakulär på detta träd med gyllengula blad hela sommaren att se fram emot.


Kul eller ful? Klart speciell i alla fall. En vitsippa som fått sortnamnet "green fingers".


Lika stor skönhet på våren som nytta senare i sommar. Numera kan de flesta i södra Sverige odla sina egna persikor, lika lätt som äpplen, genom förbättrade sorter. Ett faktum som inte alla känner till. Gör det.


Jag vill se fler rosa persikoträd mingla med äpple och plommon.

 
Man blir glad över karamellfärgerna som dyker upp i gräsmattan där löken trivs i vårfukten. Här syns både den vanliga vårlöken, blåstjärnan (Scilla sibirica) och självsådd stor nunneört i vitt, rosa och violett.


Lökinvasion! Gräsmattan har jag lämnat som frizon för scilla, vårlök och allium genom att inte gå på den under våren. En vild och vacker röra som om några veckor kommer att klippas jämn och fin.


Harsyra har både vackra blad och blommor.


Mina avsiktligt placerade trädgrenar omfamnas av balkansippa, harsyra och blåstjärna.


Vem kan ana att denna julros var enfärgat rosa förra våren? Några få växter kan bokstavligen ändra färg, tulpanen är ett annat exempel.


Tankarna går till cancankjolar när man ser den här (åtminstone hos mig) ovanliga varianten av julros. Att färgerna är grårosa och guldockra gör den ännu mera speciell.


Fler julrosor för varje år, både självsådder och inköp. Och jag vill fortfarande ha fler.


Den sydländska känslan infinner sig med buxbom, blommande persika och en tuja som lätt kan misstas för en äkta cypress.


När man inte kan komma nära motivet i en bred plantering finns en chans kvar. Sträck ut armarna, sikta och tryck. Av ett tjugotal bilder finns det ofta någon som man gillar. Och det blir bildkompositioner man inte visste att man kunde göra.


Några snökrokusar dök upp i den knoppande stora nunneörten, Corydalis solida 'George Baker', som lyser rödrosa. Snökrokusen är både den tidigaste och den mest villiga att sprida sig till stora bestånd, en riktig vinnare!

 
Gulbladig berberis slår ut tidigt, medan den japanska dvärglärkens knoppar fortfarande täcker grenarna som små pärlor.


Rosa vårstjärna (Scilla luciliae) bleknar snabbt till nästan vitt. Prickiga julrosor finns i många sorter, denna heter 'White Spotted Lady'. Fläckarnas mängd och tydlighet varierar mycket. På det här exemplaret sitter de så tätt så den vita bakgrundsfärgen bara syns som en vit kant på kronbladen. En ovanlig bekantskap är sippsmörskålen eller blek smörskål som den också kallas (Trollius laxus). Blommar tidigt i soligt läge och kan lätt misstas för en anemon. Och lätt förloras efter vintern, min är nu spårlöst försvunnen efter bara ett par säsonger.


Ryska blåstjärnan, Scilla sibirica, är en riktig fröspridare och man kan lugnt låta dem rymma åt alla håll. Efter att ha målat blått på alla möjliga och omöjliga ställen gör den diskret sorti och lämnar plats för sommarens fröjder. Här koloniserar den gräsmattan tillsammans med det beskedliga ljusgula ogräset dvärgvårlök. T v tittar  den upp ur den vintergröna (och underskattade!) skuggbräckan, Saxifraga umbrosa.


Prinsessa på vift! Den snövita fyllda blodörten, Sanguinaria canadensis 'Multiplex', är den sanna aristokraten bland lundens vårväxterna. Enkla varianten blommar bara ett par dagar, medan den exklusivare fyllda varar betydligt längre. Bladen växer sig stora och står vackert grågröna hela sommaren, ett skäl i sig att plantera blodört. Och blodet?


En tidig botanisk tulpan, Tulipa kaufmanniana, tittar fram redan i april samtidigt som den japanska dvärglärken återfår sina gröna barr. Troligtvis sorten 'Heart's Delight', men vad den är köpt som är för länge sedan glömt och raderat.'


Våren är rosa! I alla fall med lungört och nunneört i de nyanserna. 'George Baker' heter gentlemannen t.v. och figuren t.h. kan vi kalla trädgårdsprofilen. Den senare kommer från en grannes rabatt och är därför namnlös, men trevlig förutom väl stora och för omgivningen kvävande blad under sommaren. Man får plocka av om det behövs så intillväxande kan utvecklas som de ska.


Kejsarkronorna växer i rekordfart och öppnar snart sin slutna knoppar. Julrosen sätter lite färg bland alla gröna lökväxter.


Nu börjar det snart, det stor tulpankaoset man längtat efter! Eftersom jag låter mycket löv ligga kvar i rabatterna spetsar tulpanbladen dem och lyfter ibland upp stora sjok.


Inga växter döljer marken eller hindrar blicken genom trädgården. Strukturen blir tydlig och omgivningen kommer in, som Högalidskyrkan en kilometer bort.


Märkliga färger i vårens tid. Aklejans nya blad är mer rosa än gröna, medan det omvända gäller en självsådd julros. Fröplantor verkar bli blekare än föräldern, tvärtom vore mer spännande.


Gullflockan, Hacquetia epipactis, är en läcker liten lundväxt som bildar en tät tuva. Finns även i en variegerad form med sortnamnet 'Thor' som uppstod i en svensk trädgård och togs omhand av en uppmärksam granne.


Tid för julrosornas bästa blomning. Den rödrosa är en tidig sort som brukar vara i knopp till jul. Den har delats och följt med genom åren och jag är minst tredje generationen som beundrar den.


Den blåskimrande 'Metallic Blue'är en av de mörkaste med lika svartröda blad och stjälkar som blommor när den dyker upp.


'Spotted' säger engelsmännen om de prickiga sorterna. 'Guttatus' säger latinet (t v). I Tanto finns en röd variant som behåller färgen ovanligt länge innan den övergår till grönt (t h). Den byter man gärna till sig!


En ny kamrat till alla toner på julrosor är den rosa lungörten. Jag delar och delar för att sprida så den alltid syns i sällskap med dem.


Helleborus 'Metallic Blue' börjar få gröna blad istället för mörka.


Äntligen färgklickar bland bruna löv och gula strån i form av härligt lysande krokus. Snabbast förökar sig snökrokusen som sår sig på oväntade ställen. Den randiga 'Pickwick'är en favorit.


Inte en krokus utan en liten vårblommande ljusblomma, Colchicum vernalis (mera känd släkting är höstblommande tidlösa). Har kommit troget ett femtontal år och vill tyvärr inte sprida sig alls som den borde. Doften är söt och mild, men den oskyldiga raringen är en av trädgårdens allra giftigaste växter!


Violtulpaner, tulipa humilis, är tuffa och tidiga små rackare. De växer ursprungligen på flera tusen meters höjd så generna är de rätta för vårt kärva klimat. Sorten heter "Violacaea Black Base". Den rosaröda nunneörten härstammar från Transylvanien och kallas ibland Draculanunneört. Passar inte riktigt på en sådan sötnos tycker jag.


Den märkliga färgen hos snöirisen, iris reticulata, 'Katharine Hodgkin'. Varning! Äts av rådjur så lyckan kan bli kort.


Äntligen börjar lönnen grönska och ger mig en lövvägg i väster. Ligusterhäcken skjuter nya skott och vitsippor har börjat sprida sig i skuggan under dvärglärken. En fågelfamilj är varmt välkommen till holken för att underhålla mig.


Den röda brädstolen kallar jag jugendinspirerad med sin v-formade sits och höga rygg. Den ljusröda färgen var också en favorit på Karin och Carl Larssons Sundborn vid tidigt 1900-tal. Röda blad har lilla rönnspirean 'Sem', knoppande redan under snön.


Nu börjar trädgården äntligen lysa grön när man kikar ut genom dörren. Lökväxter och perenner täcker gamla löv och växtdelar i rabatterna och det får gärna ligga kvar och brytas ned.


Fortfarande syns all buxboms tydligt, men snart ränner perenner och lökväxter i höjden och bryter linjer och former.


Det är brunt och dammigt, men färgen och livet har återvänt. Den okonventionellt klippta hängsälgen reser sig som ett parasoll. Eller ett skatbo på en pinne... Jag påstår inte att den är vacker.


Snöklockan/klosterliljan Leucojum vernum, är rolig att ha bland snödropparna och de sprider sig sakta. Riktigt stora snödroppar med breda grågröna blad torde betyda Galanthus elwesii, turkisk snödroppe. De vita blombladen är runda och breda och bladen omsluter stjälken och varandra vid basen, ungefär som purjolök.


Det här trodde jag var porslinshyacinten, Puschkinia scilloides. Men det är en persisk blåstjärna, Scilla mischtschenkoana, för ståndarna spretar ut i glesa samlingar med blått pollen. Porslinshyacinten har sina sammanväxta som ett rör i mitten, ungefär som i "tratten" i en narciss. Scillan är betydligt större, både i blomma och höjd. Annars ser de likadana ut, som antikt porslin med en svagt blå ton.


En ung stjärnmagnolia bjuder på en ensam blomma, den står lite för torrt och så konkurrerar kaprifolen intill. Den senare slänger sig över min största brädstol, kallad "badhytten". Här man sitter skyddad från blåsten, men värmd av kvällssolen. Tulpanerna är 'Purissima', en stor vit sort som kommer tillbaka bra.


Jag trodde att den här fritillarian var en muterad kungsängslilja tills jag fick höra att det är en egen art: amanuslilja. 'Fritillaria hermonis ssp.amana' kommer från Amanusbergen i Libanon. Lite större och kraftigare än kungsängslilja och vill också sprida sig om den trivs.


En ståtlig tidig tulpan är fosterianan 'Sweetheart' från 1976. Gult är ingen favoritfärg, men som här med den vita kanten är det riktigt läckert. Och fint intill de gulgröna blommorna på vita vinbäret.


Den mjölkvita 'Purissima' har stora blommor på stadiga och höga stjälkar. Det är en fosterianahybrid vilket innebär att den som andra fosterianor blommar tidigt. Heter också 'White Emperor' och är en mutation (1943) av den den berömda röda Mme Lefeber från 1931. Ibland har den kvar lite rött i form av rosa strimmor och kallas då 'Flaming Purissima'.


För varje ny vår blir kolonin allt mera lik en blommande äng eller lund kanske. Den rosa lungörten livar upp den blå scillamattan och är särskilt vacker med rödrosa julrosor i alla nyanser. Ett japanskt olvon spricker ut i ljusaste grönt mitt i vårfloret. Tillsammans är de bilden av spirande vår och färgerna är uppfriskande för både ögon och själ.


De två grå stolarna står tillsammans vid det soliga kryddlandet och med drivbänken mellan sig. Mitt varmaste och soligaste läge, här steker middagssolen och kvällsljuset blir varmt i det skyddade läget.


Sent kvällsljus släpar över snart utslagna tulpaner och får dem att glöda en liten stund.


Gult och gult är en fin kombination på våren med grönt gräs och blå himmel. Forsythia och narcisser brukar blomma samtidigt.

Dödsliljan, kan det bli läskigare namn på vackrare varelse? Svarta knoppar och vita stjärnor som överraskning. Vore den lättare att få tag i skulle den sälja som nr 1 i maj. Min köptes i storlek grässtrå och tog sju bibliska år på sig att blomma. Men nu kommer den troget och i år med fyra stjälkar. Och detta efter att ha dragits av på mitten för några år sedan under ett försök till flytt!

NU BRYTER DET loss på allvar. Våren övergår i försommar och volymen skruvas upp rejält med tulpaner och tidiga perenner, blommande fruktträd, klematis och kaprifol. Värmen kom med besked i år och man kan sitta ute i solnedgången med öronen fulla av fågelsång. Sova och städa är lågprioriterat, det är äntligen tid att njuta!


Mitt i alla tänkbara gröna nyanser lyser det till av rosa från en pastellakleja.


Snödroppar kan säga adjö med en twist.


Lysande vår, milda vindar och lätta moln, det är försommar.


Perfektion som couture från Paris. Idé till regnkappa från Dior?


På mage framför rosenbräcka ger perspektiv med tulpan mot himlen.


Kväll och silat västerljus över allt det allra ljusgröna.


En del färger går inte alls ihop, men blir roligaa just därför. Japansk buskrosling och rosa förgätmigej.


Från barndomen finns minnet av röda gullvivor bland snöbärsbuskar vid husgrunden till en försvunnen gård. Nu har jag dem invid en rosa rosling, inte så snyggt, men jag har ont om plats! Gullvivor får jag bara ned ned skohorn.


Till slut lyckades det med blåregnet och det dubbelt upp med vita OCH blå. Allium under stämmer väl i färg och tid.

Eller lila blåregn om man ser det mot himlen.

Drömmen om Italien är uppfylld, jag behöver aldrig mera resa dit. Lite synd. Man kanske kan ha kakan och äta den trots vad som sägs?


Genom stockens två"ben" infogades noga kasperbenveden med sina rödbruna femuddar. Frilandsadiantum ger skogskänsla.


Regnbågsbräken förstår jag inte varför inte fler aanvänder? Kanske för att den ser så ynklig ut i butiken? Efter ett par år på tillväxt ger den maximal utdelning i silver och violett, här under en skir lundsköna.


I bakgrunden syns rosaröd buskrosling och det blev ett spännande "ton i ton"-möte med klockvippan 'Sweet Tea' framför.


Gyllene blad som jag har längtat efter hela våren lyser i kvällssolen när asklönnen 'Kelly's Gold'äntligen slagit ut.


Skiraste spetsar kan inte bli tunnare eller lättare än asklönnens blommor.


Brunröd buskpion har hängande blommor så jag fick fuska lite när den skulle avporträtteras och hålla upp stjälken. Färgen är magnifik, men den blommar (som alla buskpioner) kort tid och det är bladen som är behållningen resten av sommaren.


Italien är inte så långt borta när blåregnets violetta klasar svävar framför en cypresslik thuja.


Blåregn kan ändra färg. Det här köptes som vanligt blått Wisteria sinensis, men till min förvåning slog det ut i vitt. Jag har också hört talas om det omvända, men hoppas att mitt ska fortsätta stabilt på den vita vägen.


En liten rosa ton finns det, men det är helt i  min smak och jag kunde inte vara nöjdare över den här överraskningen.


Primulan 'Miss Indigo'...


... och i sällskap med några av månadens blommor lagda i stenbänkens lilla vattenfyllda skreva.


Kombinationen rosa och gult gillar jag skarpt när blå himmel och grönska ackompanjerar. Några vita molntussar till är aldrig fel.


Ljuvliga vårärten borde fler få upp ögonen för, en av få perenner som blommar redan i maj.


Lavendelsippan är nästan ett nummer större än svavelsippan och det är jag glad för. Annars skulle kanske de ljusblå sipporna bli undanträngda av sina gula halvsyskon. De blå känns exklusivare och inte lika lättförökade, men det kanske bara är min erfarenhet,

 
Försommaren anländer i form av origami, den japanska konsten att vika papper till de mest häpnadsväckande resultat. Passande nog är det den japanska gyllenlönnens blad som liknar en fågel på väg fram mellan plisserade löv.


Som en exotisk målning av körsbärsblom på eleganta grenar är kasperbenved (Euonymus cornutus var. quinquecornutus). Kommer från Kina och blir max 2 m, men är långsam. På hösten har blommorna förvandlats till "kaspermössor" i lysande rosa och orange. En buske att njuta av hela säsongen, borde användas mera.


I trädgårdens alla hörn händer det saker. Tulpaner som satts och glömts gör sig påminda överallt. Rosenbräckor trivs i halvskugga på många ställen.


Bland bladen hos rödbladig styvklematis smyger den allra första nävan fram. Emot sig har den det föga poetiska namnet knölnäva, Geranium tuberosum, och anses av vissa som närmast ett ogräs. Men jag vill absolut inte vara utan dess tidiga blommor. Knölar säljs på hösten i små påsar.


Ännu en tidig favoritperenn: den anspråkslösa, men ljuvliga vårärten, Lathyrus vernus. Man vill ha många violetta skyar och det får man med lite tålamod för den sprider sig med frön om man inte nyper bort baljorna.


Torrt möter nytt. Kopparstarr har många strån som kan "kammas" ur med fingrarna spretande så handen blir en stor kam.


Soliga maj betyder hungriga bin i blommorna, men här är det ett vinbär på väg ner i en tulpan. Är det ett försök till korspollinering? Gula vinbär? Eller sötsyrliga tulpaner att göra saft på?


Nästan hela maj står svavelsipporna fint i skuggan vid verandan. Den gulblommande vårtöreln lyser upp t v och guldberberisen t h kommer att fortsätta sätta färg hela säsongen med sina blad.


Kind mot kind när den mogna lavendelsippan uppvaktas av knoppande tolvgudablomma. Sippan har fått några spännande grönstrimmiga blad i år.


Violett får liv av lite gult och det ges av hundtandsliljan 'Pagoda', en av de största i släktet man kan hitta i trädgårdar. Rododendronen 'Ramapo' i mitten är som en ljuslila kaskad, medan min klematis 'Blue Tapers' ('Cyanea') är snål med blomningen och ger varje år bara en handfull klockor.


Stäpplöken slår ut överallt, planerade och självsådder sida vid sida.


Bland lundväxter under hängsälgen syns plötsligt frilandsadiantumen veckla ut sina skira parasoller. Julrosen 'Metallic Blue' och kaukasisk förgätmigej ser häpna på, medan kejsarkronan oberört sneglar ned på uppkomlingen.


Med rätt vinkel kan man vila ögonen på mest gröna toner. Men redan nu laddar knoppande daggkåpa för sin explosiva gulgröna föreställning om några veckor.


Regn är finfin vattning och får man dessutom en magnifik regnbåge på köpet, ja då förlåter man snabbt sina fuktiga kläder. Det är något nätt och nigande över flocknävans nedböjda knoppar omgivna av gröna kjolar.

Häftiga rödbruna kontraster. Vårtörelns blad blir sedan gröna, druvflädern i mitten får gulgröna och flädern t h behåller dem röda hela sommaren. Den står med gulblommande körsbärsbenved och sparar själv sina knoppar till senare då de slår ut i vitrosa skyar vid midsommar.


Snart fylls den svala kvällsluften av äppelblommors fina och sofistikerade doft, en av mina absoluta favoriter.


Man skulle vilja servera maj som en dessert. Lockande rosavita knoppar och blad liknar mest sylt, grädde och glass.


Ovanför lila rododendron och gulbladig berberis svävar fjärilsazaleans ljusrosa små ansikten. Bladen står raka som ljusgröna lågor på grenarna innan de slår ut strax efter blommorna.

Exotiska gäster med spännande utseenden. Lönnvallmo (syn. lunddocka), blåregn och tolvgudablomma.



Strutbräken och blå vitsippa 'Robinsoniana' också kallad lavendelsippa.


'Flaming Purissima' i olika stadier av rodnande.

 
Den delikata svavelsippan, Anemone lipsiensis, är en naturlig korsning mellan vitsippa och gulsippa. Här växer den bland adiantumliknande ekbräken hämtad från skogen och blåskimrande funkia. Blekgult är en fantastiskt fin färg som kan kombineras med de flesta andra eftersom den ligger så nära det ljusgröna.


Gräsmattan klipps inte förrän lökbladen i den börjar vissna ned. Parterren liknar en övergiven och bortglömd plats där tulpanerna obekymrat dansar sin lilla stund på jorden.


Rosa och grönt i eleganta linjer. Tulpanerna har förtrollat oss sedan 1600-talet i allt fler färger och former.


Gröna toner. Utblommad vintergäck, mattbildande ekbräken och viridifloratulpanen 'Spring Green'. Blekt gula klockor har Uvalaria grandiflora som kallas guldrams eller sorgklocka), jättevallmon knoppas och storrams som man hittar vild.


Vem kan ana att det här brukade vara en snårig syrenhäck? Jag älskar min rena baksida med den låga muren och släta golvet nedanför den stora lönnen. Den står nere hos grannen så jag slipper de hungriga rötterna, men kan njuta av suset i löven och den vackra siluetten.


 Utblommade tulpaner är tacksamma motiv, några blänkande regndroppar gör dem ännu vackrare.


Smultron och mjölk i tulpanform. Sorten heter 'Marilyn' och är från 1976. Allt var inte juteväv på 70-talet. De vitrosa äppelblommorna klär fruktträden i samma ljuva toner.


Vita kejsartulpanen 'Purissima' skiftar vissa år i rosa. Eleganta liljeblommande 'Marilyn'är rosastrimmig. Rosa och violetta tulpaner bland röda 'Apeldoorn'.
Rosa, krusiga kanter på benvit tulpan som möjligen skulle kunna vara en 'Webers Parrot'. Polkagrisrandiga 'Carnaval de Nice'. Mörkviolett med vita kanter är 'Arabian Mystery'.


Träd och buskar vaknar, blommar och skjuter skott. Lärk, berberis och gran överst, gyllenlönn, sälg och flikbladig japansk lönn underst.


Den försiktiga lönnvallmon, Glaucidium palmatum, gör entré skyddad under sitt gröna blad som sedan förvandlas från mössa till klädsam krage.


Violetta toner hos vårnäva/knölnäva, Geranium tuberosum, rödbladig styvklematis (Clematis recta 'Purpurea') och bergklinten (Centaurea montana) 'Amethyst in Snow.


Stjärnmagnolian, Magnolia stellata 'Royal Star', lyser vit i kvällen, liksom äppelträdet som ska ge den goda lilla sorten 'Cox Orange' om fem månader.


Det är en fantastisk syn när ormbunkarna rullar upp sina nya blad. Speciellt den stora strutbräken, Matteucia struthiopteris, är imponerande.


Ormbunkar är en underskattad trädgårdsväxt. Speciellt de vintergröna, som denna spetsbräken, är värdefulla tillskott av grönska.


 Doftande narcisser är klassikerna Narcissus poeticus och N. 'Thalia', den senare kallas också "änglatårar'. I mitten en gräddvit hundtandslilja, Erythronium californicum 'White Beauty', som jag hoppas ska växa sig till en stor tuva.


Svart hus, svart tulpan. Den svartröda 'Queen of Night' har ett spännande namn, bra vilja att återkomma och trendig färg - en braksuccé.


Mera fräscht gulgrönt; guldhumle (Humulus lupulus 'Aurea'), gulbladig ängskavle (Alopecurus pratensis 'Aurea') och lundviva (Primula elatior). Våren är ljuvligt gulgrön!


Stora rosaröda nunneörten 'George Baker'är en fin lundväxt som vissnar ned bara ett par veckor efter blomningen. I lundens skugga sprider sig också violett fingertandrot, Cardamine pentaphyllos.


 Under äppelgrenar syns asiatiska hörnan med alldeles ljusgrön flikbladig lönn.


Den rödbladiga styvklematisen är fint sällskap till både färgstarka och bleka tulpaner.


Fruktträden blommar i vitt och rosa. Prydnadskörsbär, persikan 'Riga' och framför Aromaträdet hänger Clematis 'Columella'.


Stolta tulpaner mot sommarhimlen.


 Den röd-gul-vita skalan har flera tulpaner med god förmåga att återkomma. En gul som fått röda strimmor, möjligen 'Apeldoorn'. Vildarten sylvestris är liten och gracil. En vit form av T. gregii med vacker teckning.
Spontan gul tulpan med röda kanter som visade sig endast ett år. 'Sweetheart' i vitt med gult kommer troget. Men röda 'Apeldoorn'är t o m rena ogräset...


Från den asiatisk hörnan mot parterren är det inte många steg, men kontrasten är stor mellan symmetri och asymmetri. Stenarna ger struktur mitt i all grönska, lagrar värme och är sköna att gå på.


Ibland lockar annat än växter till att fånga något särskilt. Som en av de många katter som kommer smygande på tysta tassar. Eller ett glas vatten som kvällsljuset faller över.

 
Gnistrande droppar i en kirgislök, Allium aflatunense. Klicka gärna på bilden och se dropparna på nära håll, först då blir den riktigt spännande.


 Brungröna toner i vildvin, vinbär och rodgersia.


En fräck typ! Inne i rödbladiga styvklematisen, Clematis recta purpurea, dyker plötsligt en lysande tulpan upp som jag aldrig sett förut och definitivt inte köpt och planterat. Så är det med tulpaner, de kommer upp i nya skepnader och försvinner.


'Blue Diamond', en fylld violett sort som kommit tillbaka flera år med samma antal blommor.


Terrakottakrukorna ska sommarplanteras. Några penséer är först ut.


Smyrnatulpanen, 'Tulipa whittalii', vildart från Izmir (Smyrna) i Turkiet.
Ett stilla kinainspirerat arrangemang i svart och rött på verandan.
Den ståtliga kejsarkronan, Frittilaria imperialis, kräver ordentlig gödsling när den grönskar.


Enkel stentrappa av natursten leder upp till parterren från pergolan.


Löjtnantshjärtan är ett måste i trädgården. Det klenare vita trivs i halvskugga och det kraftigare rosa är lättodlat i det flesta lägen. Utmärkt snittblomma!

 
Nyutslagna bronsblad, Rodgersia podophylla, som om de står soligt behåller de lite av de rödaktiga tonerna, i skugga övergår de till helt gröna. Dårörten, Scopolia carniolica, gör ett kort framträdande och vissnar snabbt ned.

 
 Den vita tulpanen 'Purissima'är en vit mutation av den röda Mme Lefeber. Här har den fått en röd flamma, är det madamens gener som spökar?























Brunröd buskpion har hängande blommor så jag fick fuska lite när den skulle avporträtteras och hålla upp stjälken. Färgen är magnifik, men den blommar (som alla buskpioner) kort tid och det är bladen som är behållningen resten av sommaren.


Italien är inte så långt borta när blåregnets violetta klasar svävar framför en cypresslik thuja.


Blåregn kan ändra färg. Det här köptes som vanligt blått Wisteria sinensis, men till min förvåning slog det ut i vitt. Jag har också hört talas om det omvända, men hoppas att mitt ska fortsätta stabilt på den vita vägen.


En liten rosa ton finns det, men det är helt i  min smak och jag kunde inte vara nöjdare över den här överraskningen.


Primulan 'Miss Indigo'...


... och i sällskap med några av månadens blommor lagda i stenbänkens lilla vattenfyllda skreva.


Kombinationen rosa och gult gillar jag skarpt när blå himmel och grönska ackompanjerar. Några vita molntussar till är aldrig fel.


Ljuvliga vårärten borde fler få upp ögonen för, en av få perenner som blommar redan i maj.


Lavendelsippan är nästan ett nummer större än svavelsippan och det är jag glad för. Annars skulle kanske de ljusblå sipporna bli undanträngda av sina gula halvsyskon. De blå känns exklusivare och inte lika lättförökade, men det kanske bara är min erfarenhet,

 
Försommaren anländer i form av origami, den japanska konsten att vika papper till de mest häpnadsväckande resultat. Passande nog är det den japanska gyllenlönnens blad som liknar en fågel på väg fram mellan plisserade löv.


Som en exotisk målning av körsbärsblom på eleganta grenar är kasperbenved (Euonymus cornutus var. quinquecornutus). Kommer från Kina och blir max 2 m, men är långsam. På hösten har blommorna förvandlats till "kaspermössor" i lysande rosa och orange. En buske att njuta av hela säsongen, borde användas mera.


I trädgårdens alla hörn händer det saker. Tulpaner som satts och glömts gör sig påminda överallt. Rosenbräckor trivs i halvskugga på många ställen.


Bland bladen hos rödbladig styvklematis smyger den allra första nävan fram. Emot sig har den det föga poetiska namnet knölnäva, Geranium tuberosum, och anses av vissa som närmast ett ogräs. Men jag vill absolut inte vara utan dess tidiga blommor. Knölar säljs på hösten i små påsar.


Ännu en tidig favoritperenn: den anspråkslösa, men ljuvliga vårärten, Lathyrus vernus. Man vill ha många violetta skyar och det får man med lite tålamod för den sprider sig med frön om man inte nyper bort baljorna.


Torrt möter nytt. Kopparstarr har många strån som kan "kammas" ur med fingrarna spretande så handen blir en stor kam.


Soliga maj betyder hungriga bin i blommorna, men här är det ett vinbär på väg ner i en tulpan. Är det ett försök till korspollinering? Gula vinbär? Eller sötsyrliga tulpaner att göra saft på?


Nästan hela maj står svavelsipporna fint i skuggan vid verandan. Den gulblommande vårtöreln lyser upp t v och guldberberisen t h kommer att fortsätta sätta färg hela säsongen med sina blad.


Kind mot kind när den mogna lavendelsippan uppvaktas av knoppande tolvgudablomma. Sippan har fått några spännande grönstrimmiga blad i år.


Violett får liv av lite gult och det ges av hundtandsliljan 'Pagoda', en av de största i släktet man kan hitta i trädgårdar. Rododendronen 'Ramapo' i mitten är som en ljuslila kaskad, medan min klematis 'Blue Tapers' ('Cyanea') är snål med blomningen och ger varje år bara en handfull klockor.


Stäpplöken slår ut överallt, planerade och självsådder sida vid sida.


Bland lundväxter under hängsälgen syns plötsligt frilandsadiantumen veckla ut sina skira parasoller. Julrosen 'Metallic Blue' och kaukasisk förgätmigej ser häpna på, medan kejsarkronan oberört sneglar ned på uppkomlingen.


Med rätt vinkel kan man vila ögonen på mest gröna toner. Men redan nu laddar knoppande daggkåpa för sin explosiva gulgröna föreställning om några veckor.


Regn är finfin vattning och får man dessutom en magnifik regnbåge på köpet, ja då förlåter man snabbt sina fuktiga kläder. Det är något nätt och nigande över flocknävans nedböjda knoppar omgivna av gröna kjolar.

Häftiga rödbruna kontraster. Vårtörelns blad blir sedan gröna, druvflädern i mitten får gulgröna och flädern t h behåller dem röda hela sommaren. Den står med gulblommande körsbärsbenved och sparar själv sina knoppar till senare då de slår ut i vitrosa skyar vid midsommar.


Snart fylls den svala kvällsluften av äppelblommors fina och sofistikerade doft, en av mina absoluta favoriter.


Man skulle vilja servera maj som en dessert. Lockande rosavita knoppar och blad liknar mest sylt, grädde och glass.


Ovanför lila rododendron och gulbladig berberis svävar fjärilsazaleans ljusrosa små ansikten. Bladen står raka som ljusgröna lågor på grenarna innan de slår ut strax efter blommorna.

Exotiska gäster med spännande utseenden. Lönnvallmo (syn. lunddocka), blåregn och tolvgudablomma.



Strutbräken och blå vitsippa 'Robinsoniana' också kallad lavendelsippa.


'Flaming Purissima' i olika stadier av rodnande.

 
Den delikata svavelsippan, Anemone lipsiensis, är en naturlig korsning mellan vitsippa och gulsippa. Här växer den bland adiantumliknande ekbräken hämtad från skogen och blåskimrande funkia. Blekgult är en fantastiskt fin färg som kan kombineras med de flesta andra eftersom den ligger så nära det ljusgröna.


Gräsmattan klipps inte förrän lökbladen i den börjar vissna ned. Parterren liknar en övergiven och bortglömd plats där tulpanerna obekymrat dansar sin lilla stund på jorden.


Rosa och grönt i eleganta linjer. Tulpanerna har förtrollat oss sedan 1600-talet i allt fler färger och former.


Gröna toner. Utblommad vintergäck, mattbildande ekbräken och viridifloratulpanen 'Spring Green'. Blekt gula klockor har Uvalaria grandiflora som kallas guldrams eller sorgklocka), jättevallmon knoppas och storrams som man hittar vild.


Vem kan ana att det här brukade vara en snårig syrenhäck? Jag älskar min rena baksida med den låga muren och släta golvet nedanför den stora lönnen. Den står nere hos grannen så jag slipper de hungriga rötterna, men kan njuta av suset i löven och den vackra siluetten.


 Utblommade tulpaner är tacksamma motiv, några blänkande regndroppar gör dem ännu vackrare.


Smultron och mjölk i tulpanform. Sorten heter 'Marilyn' och är från 1976. Allt var inte juteväv på 70-talet. De vitrosa äppelblommorna klär fruktträden i samma ljuva toner.


Vita kejsartulpanen 'Purissima' skiftar vissa år i rosa. Eleganta liljeblommande 'Marilyn'är rosastrimmig. Rosa och violetta tulpaner bland röda 'Apeldoorn'.
Rosa, krusiga kanter på benvit tulpan som möjligen skulle kunna vara en 'Webers Parrot'. Polkagrisrandiga 'Carnaval de Nice'. Mörkviolett med vita kanter är 'Arabian Mystery'.


Träd och buskar vaknar, blommar och skjuter skott. Lärk, berberis och gran överst, gyllenlönn, sälg och flikbladig japansk lönn underst.


Den försiktiga lönnvallmon, Glaucidium palmatum, gör entré skyddad under sitt gröna blad som sedan förvandlas från mössa till klädsam krage.


Violetta toner hos vårnäva/knölnäva, Geranium tuberosum, rödbladig styvklematis (Clematis recta 'Purpurea') och bergklinten (Centaurea montana) 'Amethyst in Snow.


Stjärnmagnolian, Magnolia stellata 'Royal Star', lyser vit i kvällen, liksom äppelträdet som ska ge den goda lilla sorten 'Cox Orange' om fem månader.


Det är en fantastisk syn när ormbunkarna rullar upp sina nya blad. Speciellt den stora strutbräken, Matteucia struthiopteris, är imponerande.


Ormbunkar är en underskattad trädgårdsväxt. Speciellt de vintergröna, som denna spetsbräken, är värdefulla tillskott av grönska.


 Doftande narcisser är klassikerna Narcissus poeticus och N. 'Thalia', den senare kallas också "änglatårar'. I mitten en gräddvit hundtandslilja, Erythronium californicum 'White Beauty', som jag hoppas ska växa sig till en stor tuva.


Svart hus, svart tulpan. Den svartröda 'Queen of Night' har ett spännande namn, bra vilja att återkomma och trendig färg - en braksuccé.


Mera fräscht gulgrönt; guldhumle (Humulus lupulus 'Aurea'), gulbladig ängskavle (Alopecurus pratensis 'Aurea') och lundviva (Primula elatior). Våren är ljuvligt gulgrön!


Stora rosaröda nunneörten 'George Baker'är en fin lundväxt som vissnar ned bara ett par veckor efter blomningen. I lundens skugga sprider sig också violett fingertandrot, Cardamine pentaphyllos.


 Under äppelgrenar syns asiatiska hörnan med alldeles ljusgrön flikbladig lönn.


Den rödbladiga styvklematisen är fint sällskap till både färgstarka och bleka tulpaner.


Fruktträden blommar i vitt och rosa. Prydnadskörsbär, persikan 'Riga' och framför Aromaträdet hänger Clematis 'Columella'.


Stolta tulpaner mot sommarhimlen.


 Den röd-gul-vita skalan har flera tulpaner med god förmåga att återkomma. En gul som fått röda strimmor, möjligen 'Apeldoorn'. Vildarten sylvestris är liten och gracil. En vit form av T. gregii med vacker teckning.
Spontan gul tulpan med röda kanter som visade sig endast ett år. 'Sweetheart' i vitt med gult kommer troget. Men röda 'Apeldoorn'är t o m rena ogräset...


Från den asiatisk hörnan mot parterren är det inte många steg, men kontrasten är stor mellan symmetri och asymmetri. Stenarna ger struktur mitt i all grönska, lagrar värme och är sköna att gå på.


Ibland lockar annat än växter till att fånga något särskilt. Som en av de många katter som kommer smygande på tysta tassar. Eller ett glas vatten som kvällsljuset faller över.

 
Gnistrande droppar i en kirgislök, Allium aflatunense. Klicka gärna på bilden och se dropparna på nära håll, först då blir den riktigt spännande.


 Brungröna toner i vildvin, vinbär och rodgersia.


En fräck typ! Inne i rödbladiga styvklematisen, Clematis recta purpurea, dyker plötsligt en lysande tulpan upp som jag aldrig sett förut och definitivt inte köpt och planterat. Så är det med tulpaner, de kommer upp i nya skepnader och försvinner.


'Blue Diamond', en fylld violett sort som kommit tillbaka flera år med samma antal blommor.


Terrakottakrukorna ska sommarplanteras. Några penséer är först ut.


Smyrnatulpanen, 'Tulipa whittalii', vildart från Izmir (Smyrna) i Turkiet.
Ett stilla kinainspirerat arrangemang i svart och rött på verandan.
Den ståtliga kejsarkronan, Frittilaria imperialis, kräver ordentlig gödsling när den grönskar.


Enkel stentrappa av natursten leder upp till parterren från pergolan.


Löjtnantshjärtan är ett måste i trädgården. Det klenare vita trivs i halvskugga och det kraftigare rosa är lättodlat i det flesta lägen. Utmärkt snittblomma!

 
Nyutslagna bronsblad, Rodgersia podophylla, som om de står soligt behåller de lite av de rödaktiga tonerna, i skugga övergår de till helt gröna. Dårörten, Scopolia carniolica, gör ett kort framträdande och vissnar snabbt ned.

 
 Den vita tulpanen 'Purissima'är en vit mutation av den röda Mme Lefeber. Här har den fått en röd flamma, är det madamens gener som spökar?

 
Det har växt mycket smultron på kolonin eftersom de planterats som marktäckare och spridits sitt friskt. Jag rensade bort många för att de trasslar in sig i perenner och rent ut sagt irriterar mig. Men ibland hittar man en härlig planta på oväntat ställe, full av mogna bär, vilken lycka!

HÖGSOMMAR OCH SAMMA torka som tidigare år. Inte lika galet varmt som förra året, 2018, vilket hjälper lite med vattningen på Tantoberget. Tomaterna i krukor växer bättre än jag vågat hoppas och  jag har slarvat med att tjuva dem. Detta gjorde att jag kom på en metod för att få fler tomater på varje planta. Låt varje tjuv växa ut, men bara tills de första blomknopparna visar sig. Nyp bort toppen på tjuvskottet precis ovan blomklasen och släpp sedan inte fram fler tjuvar på detta ställe. Ungefär som när man odlar druvor.


En mörk ingång t v och en ljus t h, båda leder till den "hemliga" baksidan av huset.


De sista strålarna av kvällssol glöder ikapp med rödorange rosenböna.

Gult i alla former vinner allt mer mitt hjärta. Hoppas det snart blir mera populärt för annars missar sådana lysande juveler som hansonii-lilja t v och doftande sommarviva t h. I mitten blommar färgkullan i flera veckor.


Raden av hinkar och krukor fungerar som "staket" för bakom stupar det brant ett par meter mellan schersmin och syrener. Här är det form och färg på bladen som är varierande och kontrasterande. Tuvrör blommar i ljust violett och mörk perukbuske tar upp färgen. Murgröna och gulbladig smällspirea lyfter fram varandra och min favorit kinesisk vippvallmo bidrar med sina fikonlika blad svävande ovanför.


En närmare titt på floxen 'Ingeborg från Nybro'. Den allra första blomman följs snart av fler som ligger väntande i sina knoppfodral, men sticker ut sina lilarosa spetsar.

Lek med vatten! Varma dagar är man glad för varje litet vattenblänk som svalkar och ger liv åt hårda ytor. T h har ett stort askfat av blått glas ersatt fyra gatstenar. Det rymmer ett par cm vatten som drar blicken till sig och speglar växtligheten. T v slingrar gruset på botten av "bäcken" från stuprörets mynning fram till törstiga gräs, bambu och ormbunkar. De släta stenarna som kantar sidorna var överblivna och hittade här sitt hem. De blev en vacker japanskt inspirerad kontrast mitt i den regelbundet stensatta ytan.


Av alla drygt femtio klematis jag planterade för ett par år sedan har ett dussin eller så tagit sig. De var alla halvdöda på väg till containern så jag gav dem en sista chans. Utfallet har blivit att stora, olika violetta har överlevt medan nästan alla andra utseenden försvunnit. Och de passar min färgskala väldigt bra, speciellt mot gulbladig bakgrund som här mot asklönnen 'Kelly's Gold'. Sorten kan vara 'Luther Burbank', men kanske kommer jag på en annan, mera trolig, med tiden.


Temynta, höstflox och rödmalva tumlar om i rabatten och blandar sina violetta toner.


Den mest utomjordiska uppenbarelsen i år och något jag inte minns ha sett förut. En liten sedum överraskade med dessa stirrande små "ögon" som man fick böja sig djupt för att se in i.


Inte prästkrage utan färgkulla, Anthemis 'Sauce Hollandaise'. Som namnet antyder är den aningen ljusgul och svävar på tunna stjälkar.


Mystiska former lyser i sommarnatten. Daggrutan har citrongula blommor och blådaggigt bladverk. Den utblommade kungsnävans luddiga frökapslar innehåller inget som kan gro då arten är en steril korsning.


Länge har jag velat ha en pagodblomma eller lejonsvans som den ibland också kallas. Vinterns vackraste fröställningar bjuder den på efter sommarens gula sommarklänning.


Kvällsljuset faller snett in från väster och tänder den koreanska plymspirean några minuter innan solnedgången.


Sommarens stora tillskott är en gulbladig katalpa på den plats där en hängsälg fick göra sorti. Blåbladig funkia 'Halcyon' under får den att se ännu gulare ut genom komplementfärgprincipen.

 
Färger så läckra att man inte trodde de fanns. Astrantia 'Rubra' och riddarsporren 'Crystal Delight'.


Som en dansös som sträcker armarna uppåt ser den klarblå axveronikan ut.


Mörka blad har ängsnävan 'Midnight Reiter' och den passar lika bra framför gråbladigt som gulbladigt sällskap.


Sommarens häftigaste färgchock när engelsk vallmo trasslade in sig i bronsbräkenblad.


Som en rad sträckande fåglar mot blå himmel ter sig blodbräken när den låter sina nya skott sväva ut åt alla håll.


Lugnt utan blommor, men många färger ändå. Gulbladig fläder och rosaröda blad på fjärilsazalean. Gulbladig berberis och gråblått i funkia och alpros.


Allium christophii, stäpplök, har riktigt stora stjärnor i sitt runda huvud.


Röda stjärnöga och rabatteterneller kantar gången framför en grå stol.


Rosaröda indiska fingerörten är ingen svårodlad sak, tvärtom. Får den stöd av andra växter kan den klättra upp till brösthöjd.



Ormbunkar är väl knappast vad de flesta beundrar mitt i sommaren, men det gör jag med min uddbräken.

Lavendel har fått växa fritt på berget och breda ut sig utan klippning. I det torra läget trivs blåsvingel och (med lite hjälp) även ulleternell, tuvtåtel och kopparstarr.


Den mystiska blå himmelsnunneörten vars blomma går i blågrönt OCH blåviolett. Dessutom doftar de skarpt som knallpulver! De ljusgröna bladen har små karaktäristiska röda fläckar.

Vitklöver härjar i gräsmattan och kungsliljan doftar. Den fulländade skönheten strandmalva tål dessvärre inte frost utan måste tas in till vintern (ska försöka). Vita molnet av sandlilja blir dock större för varje år.


En riktig sommaräng av löjtnantshjärta, nepeta, violer, mattram, vita storklockor och massor av... borstnejlikor! Jag tycker inte ens om borstnejlikor. Men de har börjat så sig vilt och kommer i alla nyanser mellan vitt och mörkrosa, helt okontrollerat som det blir med tvååringar. Och jag ger mig, de är alldeles underbara. Som sakta smältande glassar i jordgubb och vanilj.


Förlåt, men jag kan inte slita mig från sommarängen. Den helt oplanerade röran är oemotståndlig.


Okej, sista karamellen. Syrligt rosa nejlikor och mintigt blåviolett nepeta smälter på tungan.
Lite violsmak här och där sitter också fint.

När det är svårt att nå in till motivet med kameran brukar jag sträcka fram den och trycka av på vinst och förlust. Och det kan bli intressanta kompositioner.


Axveronikan är en underskattad växt, den frösår sig vilt och målar omöjliga ställen blå. Den mer aristokratiska kransveronikan håller sig snällt på sin plats.


Ibland ser det ut som om man arrangerat de märkligaste motiv. Som när vallmokapseln dök upp på ormbunksbladet. Såg mest ut som ett klot som råkat rulla dit.


Drakenbergsparken nedanför Tanto liknar mest en torr savann. Här borde zebrahjordar dra förbi och giraffer flockas runt träden. På berget i bakgrunden hållet Tantos kolonister liv i sina trädgårdar bland de gröna kronorna.


Syrenlila storblommig klematis med ganska smala och spetsiga kronblad som ger den ett stjärnliknande utseende. 'Bagatelle' heter sorten. Klematis gillar inte riktigt min lätta och torra jord, men med lite kärlek kanske den stannar.


En riddarsporre i närstudie.


Vanlig sibirisk vallmo blev fint sällskap till ljusgul färgkulla. Vallmon är kortlivad och måste kunna fröså sig för att bli kvar i trädgården. Färgkullan är inte heller långlivad, men några år ska den hålla ut.


Den som fick infallet (det var inte jag) att låta purpurklätt så sig intill nävan 'Patricia', den visste vad hen gjorde! Speciellt som klätten fått ett rosa öga, "Oculata" kallas den varianten. Jag hade först bara vita, men så plötsligt hade somliga små ögon. Fula tyckte jag ända tills detta ljuva möte uppstod.


Svårt att göra purpursporren rättvisa på bild, den är så stor och luftig att det är knepigt att få med karaktären i en närbild. Små lejongapslika blommor i mängder, den rosa sorten här har vita och violetta syskon. Frösår sig rikligt och dyker upp både här och där, sånt bus gillar jag.


Ingen sommar utan den snälla stjärnflockan som fått en myskmalva som uppvaktning i år.


Persikoträdet blev är så tungt av frukter att toppen lagt sig över gången. Girig som man är blev det minsann inte gallrat. Och hur slutade det? Toppen blåste av! Men det gjorde inget, bara bra att hålla nere höjden.


Krans efter krans av blad och blomsamlingar har gett kransveronikan sitt namn. Sorten 'Fascination' eller arten Veronicastrum virginicum är lite mer färgstarka än många av de andra urtvättade namnsorterna.


Blå höstflox, klematis 'Durandii' och en riddarsporre med förlorat namn håller den blå lågan lysande efter midsommar.


Bakom husen som klättrar upp på andra sidan Drakenbergsparken trängs bilarna på Hornsgatan och polis- och ambulansbilars sirener tjuter högt då och då. Brommaflyget dränker allt tal när de startar och landar. Men så är det i en storstad. Bara luftballongerna smyger stilla fram tills de flåsar till med sin heta andedräkt.


Upp genom lönnvallmons flikiga blad tittar den höga stjärnlöken fram. En lite okänd lökväxt som är lättodlad och kommer troget varje år. Roligt med en så sent blommande lök.


Gråmalvan 'Barnsley' ska vara vit, men den rosa färgen ligger latent och kan ta över när som helst. Här har ett par blommor på en kvist gått över till rosa bland alla de vita.


Ett mystiskt rutmönster uppstår bland korsande strutbräkenblad.


Kikar man ut mot andra hållet syns en slingrande gång som blivit allt smalare genom alla självsådda trevligheter som dykt upp i kanterna.


Genom skuggan under pergolan mot sol och värme.


Gult ar milt och vackert när det drar åt ljusgrönt. Rutan är en daggruta och flädern heter 'Sutherland Golden'.


Två meter hög kan den kinesiska vippvallmon bli och det hoppas jag innerligt att den ska nå upp till hos mig. Men även den unga plantan blommar med stora beigerosa plymer.


Speglingen i den rostfria kannan visar ingången till pergolan.


Utblommad kärrtörel, nästan vackrare nu än då.


Krusbär och vinbär är bäst direkt från busken.


Att vara på ett berg när torkan slår till innebär vattning kvällstid.


Dagliljan 'American Revolution' laddar med täta samlngra knoppar under de första rödbruna blommorna.


Lyktor i alla former, ute och inne, behövs när man inte har de där två små hålen i väggen.


Inspirerad av holländske Piet Oudolf som skapat häckar som mjukt formade kulisser klippte jag min raka liguster i mjuka vågor istället. Blev både vackrare och roligare för ögat.


Medelhavsvärme och medelhavsmat.


I tusentals år har människan fascinerats av akanthusen som växer runt Medelhavet. Men det är bladets djupa flikar som avbildats mest, här är istället blomställningen.


Absolut symmetri avslutar axeln genom trädgården. Ett vitt vinbär har flyttats dit som slutpunkt. Under ska små jordgubbsplantor växa till sig för att ge bär nästa år. Bakre häcken är liguster och längst fram står ett par buxbom som klippts till kuber med spetsiga toppar.


Som gjorda av silkepapper är myskmalvans, Malva moschata, vitrosa blommor som slår ut i stora mängder.


En lockande lilja som tyvärr inte doftar ett dugg. Lite trist, man vill ju ha doft OCKSÅ!


Nyss var de ludna knoppar som förvandlades till dansande yviga kjolar några dagar. Nu liknar de något som lever i havet, som maneter. Eller havstulpaner i pistage och choklad.


Ibland är både knoppen och den kvarblivande fröställningen intressantare än själva blomperioden. Det här ska bli en vit bolltistel, Echinops sphaerocephalus. Klicka upp bilden och se hur isigt frostigt allting ser ut, mitt i sommarvärmen.


Jätterutan, Thalictrum 'Elin', kan bli två och en halv meter, jisses!


Den gamla ståtliga kungsnävan, Geranium magnificum, står sig bra bland alla nya korsningar. En steril hybrid från 1800-talet då turknäva, G. ibericum korsades med kaukasisk näva, G. platypetalum.



Midsommar och vem klarar sig då utan nävor? 'Brookside' heter sorten som var en av ett fåtal som hade en lång blomningsperiod innan nyare sorter tog över. Men 'Brookside' har en fördel (?), den frösår sig och avkomman blir identisk med ursprunget.


Man behöver varken sättsand eller bruk för att lägga plattor eller göra ett par trappsteg i sten. Jag lägger direkt på hårt tilltrampad jord! Det viktiga är att stenarna är rätt balanserade för att inte börja röra sig när man går på dem. Efter några veckor har allt satt sig ordentligt. Min lätta jord håller så lite vatten på hösten att tjälen inte lyfter upp dem särskilt på vintern.


Albarosen 'Maiden's Blush', min absoluta favoritbuskros. För doften, färgen, formen, det grå bladverket, anspråkslösheten med jordmånen. Men den är en gammal sort som bara blommar några veckor så underbart blir (som vanligt) kort.


Randiga rosor fascinerar de flesta. Mest känd är Rosa gallica 'Versicolor' från 1500-talet, även kallad Rosa mundi. Jag valde en betydlig yngre herre, remontantrosen 'Ferdinand Pichard' från 1921. För då får jag en blomning till på hösten och den doftar fint också.


'Gruss an Aachen'är en rabattros i min smak, trots att doften är svag. Blågullet (Jakobs stege) har sått sig i mängder runt den.

 
Den magnifika hösten är här! Stockholms milda klimat visar sig när sjö och hav värmer från var sitt håll, det tackar vi för! Förra året dröjde frosten till NOVEMBER. Men det är väl klimatförändringen också, så där fick man lite samvetskval mitt i euforin. Min baksidas granna färger övergår sömlöst upp i de stora träden i parken utanför och allt blir en lysande tavla i det gråa vädret.
MIN ANDRA FAVORITMÅNAD (den första är maj). Ett mildare ljus, en lagom värme och ett stort lugn som sänker sig i trädgården. Men det betyder inte händelselöst, tvärtom. Begynnande höstfärger möter fortsatt fräsch grönska och starka blomfärger. Allt är högt och stort och skuggorna blir långa av den allt lägre stående solen. Sommar ibland, höst andra dagar.

Det milda kvällsljuset smeker stenläggningen och tomatodlingen i krukor. Och det är så tyst, så tyst när inga fåglar längre hörs.


Kan det bli mera himmelsblått än ipomea? Tveksamt.
Korgstolen skjuts ut i solen från den förut så sköna skuggan, nu vill man åt all värme som står till buds.


Ljuvaste himmelsblå kjolen har "blomman-för-dagen" (Ipomea)


Nästan lika blå lyser blågull som också kallas "Jakobs stege" av någon anledning, den ser inte ut som en stege precis.

Tre kinkputtar (i alla fall hos mig). Obegripligt, för jag har ju lätt och väldränerad jord, inte ett uns lera. Fast kanaljen i mitten, praktvädden, är nog besvärlig att övervintra på de flesta ställen. Upphöjd plantering med gatsten runt, ja då gick det vägen. Detsamma gäller kokardastern (aster x frikartii) 'Mönch' (t v) och den vanliga solhatten 'Magnus' (t h). Båda anses allmänt vara lättodlade, inte hos mig!


Av en slump fick jag några olika sorter av Flitiga Lisa, både fyllda och enkla och i flera färger. En sådan här knallröd sak skulle jag aldrig ha valt, men ödet ville att den skulle hamna just här. Så kom en mulen dag med mjukt ljus och målade en tavla med rött vildvin och fallna kronblad på de grå stenplattorna som ackompanjemang. Och jag kunde inte se mig mätt.

Ska jag välja en kontrastfärg till min blåvioletta skala blir det i första hand ljust gult, men tvåa kommer orange toner. Nyponen på den japanska klätterrosen brukar raskt ätas bort av småfåglar, men just nu matchar de höstliljan, Crocosmia, fantastiskt. Tidlösan lägger sig alltid, men man förlåter den gärna, den är lika vacker ändå.

Jag längtar till Italien och har försökt skapa känslan av en liten hemlig renässansträdgård. Ibland, i vissa ljus och speciellt på hösten när allt är så uppvuxet, då infinner sig den rätta känslan för en stund.


Amerikanskt judasträd som ännu är en liten vek busklik sak och knappast kommer att klara så många svenska vintrar att det kan börja kallas träd, men som gläder med vinröda blad. Och vad passar till vinrött? Ljusrosa förstås i form av helt vanlig stjärnflocka.

 
Ljuva dofter från höstsilveraxet, en blandning av smultron och tuggummi.  
 
  
Snart släpper lönnen hela sin dräkt rakt ned i min "meditationshörna". Men först ska den brinna i de eldiga färger lönnarna målar parken generöst med.


Anemonen 'Wild Swan' blommar fortfarande och blandar sig vackert med de röda fröställningarna hos koreanska plymspirean.


Sommarrudbeckian som är ettårig har låtit vänta på sig ända tills frosten lurar bakom hörnet.

Sökandet efter sol och värme så här års är inte bara för växter utan också för människor som vill sitta ned en stund. Gärna under flammande rött vildvin.

  
Hur klarade jag mig utan ormroten 'Firetail' förut? Alldeles utmärkt förstås, men nu vill jag inte avstå när jag sett den sväva och gunga i veckor utan att tappa färgen. En riktig stöttepelare och beståndet växer sakta och kan börja delas, den här ska jag ha på flera ställen i trädgården.

Den flikbladiga japanlönnen står fortfarande grön i början av månaden, men om bara några veckor kommer den att lysa. Jag är glad att jag tog bort de två enorma jättedaggkåporna som hade sått sig så vacker i stenläggningen. Ibland måste man inse att lite mer luft, berg och yta är vackrare.



Den här slingerkrassen var nu för året, 'Purple Emperor', och skulle vara "antikrosa" och purpur. Mina blev rödbruna och aprikos och liknade knappast de på bilden på Impectas hemsida. Nu blev det rätt snyggt ändå och de klättrade som lianer upp i vildvinet från sina stora krukor som de fick dela med passionsblommor.

r
Förra månadens "wabi-sabi"-motiv med en nött stol i fokus var så kul att jag gör något liknande igen, men nu i grå/svarta färger. Betänk att allt ska tillbaka in i en tio kvm stor kolonistuga....


Tidig morgon efter sommarens sista övernattning täcks allt av daggen. Thujan i bakgrunden kunde vara en cypress och ger en italiensk krydda. Den står faktiskt hos grannen så den är bara "till låns". Det är märkligt hur de allra enklaste motiven kan ge så bra resultat. Luktärtans knopp studeras här i Karl Blossfeldts anda. (Se min litteraturlista i högermarginalen)


Det var hur kul som helst att fotografera den här lyktan från loppis. Är väl från Indiska eller liknande opretentiöst ställe, men idén med glaspärlorna är både originell och mycket effektfull med tänt ljus. På dagen strålar solen rakt igenom konstruktionen och skapar roliga effekter.


Loppisarna frestar med vackra gamla skålar och porslin för en femma, vad gör man? Köper det så klart! Jag har antagligen Sveriges suraste vinbär ('Röda holländska'?) och de får vänta till september innan man törs smaka. Det enda i de grå skålarna jag odlat är... ringblomman.


Luktärtornas sökande klängen smyger obevekligt fram och krokar fast sig överallt.

Röda toner hittar jag överallt. Vildvinet har klättrat över en ung rönn och draperat den helt. Doftliljan ska bara ha ett rött öga, men en blev fläckig som en orkidé, snyggt! Rödbladig tysklönn har inte genomfärgade röda blad som man skulle tro, men en rödgrå baksidan. Framsidan är mörkgrön och när det blåser blir trädet tvåfärgat när alla undersidor skymtar fram.


Tomater på eftermogning. Äpplen utsöndrar etylengas som ska påskynda processen. Dock behövs inte solljus som jag trodde. Varmt och ljus ska bara göra skalen tjockare. Och avdunstningen ökar förstås. Jag som hade gjort ett så fint stilleben i söderfönstret, under sängen skulle vara bättre.


Så här sent på sommaren (jag vägrar kalla september höst) har klematisen 'Beau Belle' mest fröställningar, men några blommor livar fortfarande upp. För övrigt jag tycker den här klematisen liknar vilken jackmanii-sort som helst så det finns intressanter alternativ.

Min lugna baksida utan just några blommor alls, men desto mer färg ju längre hösten går.

Lavendelviolett mot gulnande blad. Tidlösa som också kallas "Nakna jungfrun" möter astrar och den bleka skönheten 'Blue Angel', en sen storblommig klematis.

 
Kungen i oktober i år blev solrosen som kom ur en påse som skulle ge rödbruna sådana. Det blev dock en brokig skara i allt från helgult till det utlovade rödbruna. Blandningen var lyckad, även om det inte var riktigt så jag hade planerat finalen i trädgården. Gult och chokladbrunt mot den intensivblå himlen, högt över mitt huvud ...det var oemotståndligt. Runt om glöder parkens lönnar med genklang i gulorange.

ÄNTLIGEN HÖST, ÄNTLIGEN ASTRAR! De oälskade astrarna är mer än välkomna hos mig. Deras sena blomning i blåvioletta toner är en klockren biljett rakt in i mitt hjärta. När andra trädgårdar slocknar i oktober börjar mina protegéer lysa i otaliga nyanser av violett och kolonin går in i sitt finalnummer. Träden på berget runt mig brinner i kontrasterande guld och brons. Löven faller och det blir öppnare och ljusare, men samtidigt står solen allt lägre. Några enstaka växter har väntat ända tills nu för att få briljera och de framhärdar i de allt kallare dagarna.

Ingen brist på färg i slutet på oktober, min höstträdgård är en njutning ända tills kylan sätter in.

Vem kan tro att bakom/under denna "kulissvägg" av grönska gömmer sig min kolonistuga? I slutet av månaden kommer den att synas när blåregn och vildvin står nakna.


Asklönnen 'Kelly's Gold' behåller bladen längre än andra lönnar. Det kan ju inte bero på asken för tappade löven första av alla ; ) Den är hårt klippt och jag ser att det ligger några bruna grenar kvar i den.

 
En röd dimma av vildvin som den allt färgstarkare kärleksörten skymtar fram igenom. Ametiststormhatten gör skäl för sitt namn från den blå ädelstenen. Rönnsumakens blad kopierar nu någon exotisk fågels fjäderskrud.

Har man tur finns det en aroniahäck i närheten som lockar med grenar tyngda av bärklasar. Frys dem så kärvheten minskar, mosa lätt med en aning råsocker och du har en supernyttig "sylt" till morgongröten. Rårivna äpplen och kanel är inte heller dumt.

Jag har lyckats bekämpa girigheten i någon mån och tvingat mig att gallra mitt 'Amorosa' under sommaren. Belöningen blir större frukter med maximal smak. Det hjälpta att ta bort ett par grenar i mitten också. Nu når ljuset igenom bättre och sortens vackra färg lockas fram.

Lagring i allt som inte är tät plast. En salladsslunga får rycka in tillsammans med kassar, lådor och korgar.

Cox Orange är de sista äpplena som får hänga kvar ända till minusgraderna blir över hela dygnet. Den tunna astern 'Lutetia' skall bli som ett blått moln med tide, men den verkar inte trivas. En ny växtplats i riktigt lucker kompost kanske gör susen. Jag gjorde det med kokardastern 'Mönch' som var så eländig och plötsligt sköt den fart! De verkar inte klara konkurrens med rötter och/eller ljus som andra "bonnigare" astrar.


En andra vända på cat-walken för kärrtöreln. Nu iförd sin rosa bladfärg som står så fint mot de röda stjälkarna. Som om inte det vore nog lyser den extra bra med blåvioletta astrar i bakgrunden.


Hakonegräset har delats flera gånger och gör sig fint till japansk lönn liksom bambu och ormbunkar. Det blommar, men man måste titta noga för att se det.


En doldis bland perennerna, men en stjärna på hösten. Septembersolros har fått namn efter när den slår ut, men formtoppen infaller i oktober hos mig. Når mig över huvudet och lyser mot kyligt blå himmel.

Trädgården ändrar skepnad och man känner knappt igen sig. Miskanthusgräset lägger sina blad beskyddande över fjärilsazalean inför vintern.


En fantastisk final när blåregnets guldgula blad minglar med vildvinets blåsvarta bär (frukter?) på röda stjälkar. Lägg till en klarblå himmel och bilden är fulländad.

Mulna dagar är man glad för allt guldgult som ändå lyser upp. I år har jag blivit lurad på min sköna oktober, sista månaden med sol och lite värme på kolonin. På två veckor hade Stockholm 30 min sol!


Runt parterren syns ljust violetta astrar och ett mörkare blått glasklot lyser till på sin sten under lönnen.


Vitt är inte min favoritfärg, men på hösten är den spännande mot alla varma gulröda nyanser.


Knopparna hos luktastern 'Barr's Pink'är minst lika vackra som de utslagna blomkorgarna.

 
Det infinner sig lätt en vemodig känsla  när man sitter de sista gångerna under det allt naknare vildvinet. Bland nepeta och violer har den torra alliumbollen dröjt sig kvar hela sommaren. En påminnelse om alla lökar som osynliga börjar vakna och skjuta nya rötter i den kalla jorden.

Min mission är att sprida budskapet om de förträffliga astrarnas högtidsstund. Dessa underskattade och oälskade varelser har en unika förmåga att hålla kvar sommarkänslan långt in på hösten.

Lycka är... så många färger man får plats med i rabatterna. Och några till.


Min lilla trädgård strålar av färg och drar blickarna till sig när andras har slocknat och ser mest bara bruna ut. Jag klipper ned de andra, utblommade perennerna och genast känns vintern långt borta.


Ett ögonblick, en av alla tusentals små händelser som gör trädgården så föränderlig. Jag tänker på buddhismen och funderingar kring ting, tid och närvaro. Man öppnar sina sinnen när man låter tiden gå och bara ÄR.


Jag vet inte ens namnet på de flesta för de är fådda eller bytta. De ljusblå får dessutom fröplantor som varierar i nyans.


På spaljén längs med huset klättrar blåregnet med gyllene blad och rött vildvin. Den starkväxande klätterrosen 'Constance Spry' kastar sig åt alla håll. Astrar och en tillfällig svavelgul stockros klär in nederdelen och tillsammans med 'Cox Orange'-trädet blir det en överdådig höstmålning.


De klippta granarna blickar mot den rodnande kvällshimlen, oberörda av årstiderna. Men just nu extra vackra under lönnens guldgula blad och mot fjärilsazaleans rosaröda höstfärg.


Jättetåteln var en lyckokast på sin nya plats längst bort mot det mörka berget. Passande sällskap får den snart av en nysatt höstsolros, 'Lemon Queen', som kommer att bli en imponerande kamrat, både i höjd och omfång.


Alla soliga dagar och flitiga kvällsvattningar har givit full utdelning, miskanthusgräset 'Malepartus' har aldrig varit så stort. Nedanför har en blekgul nunneört blommat hela sommaren och famnar stenen alltmer.


Vipporna glänser först i rödrosa, men bleknar efter ett par veckor mot silver för att sluta vetegula över vintern.


Blodax (höstsilverax) och pärlrönn står fram med sin vita färg.


Snövit aster tar upp färgtemat med och den står extra fint mot klarblå himmel.


Röda stjärnflockan 'Rubra' har återkommit med en sista .blomning. Den svala luften "konserverar" och de står nästan oförändrade i flera veckor. Allra sista doften som lämnar trädgården är blodaxets ljuvligt söta smultronlika som smyger runt i luften kring de höga spirorna.

Egentligen skulle purpurklätten vara helt vit, men det rosa ögat har dykt upp på en del av fröplantorna. Jag är inte så petig utan tar tacksamt emot vad som bjuds. En fenomenal kombination av blodax och min mörkaste aster 'Purpurkerze'. Astern blommar dock som mest när axet släppt sina. Under kom nya knoppar på stjärnflockan som den brukar leverera efter sin huvudblomning.


En hiskelig karamellrosa historia vid namn 'Angela' dök upp. Det var en reaklematis som tappat sin etikett (borde den inte varit varningsmärkt??) Nåväl, jag har lärt mig... hm... acceptera den som ett lite exotiskt inslag bredvid, gräs, azalea och gulbladig buskar. Livet är ett äventyr.


Höstens final är närmast barock dramatik i jämförelse med den försiktiga våren. Guldgul glöd mot lysande blått över bronsröda lövmattor får mig att tänka på praktfulla 1600-talsrum klädda med gyllenläder.


Dessa strukturer som naturen konstruerar för att maximera sina prestationer! Humlen bär sina "kottar" i par under sina blad som också uppträder två och två. Kaskader av knoppar från samma stjälk ger bergnävan hela sommaren. Den majblommande lönnvallmon kastar nu in handduken, men de bruna bladen har fortfarande sina gröna nerver kvar.


Clematis viticella 'Beau Belle' har fortfarande några blommor kvar i början av månaden.
Blåregnets gyllene blad lyser härligt mot hösthimlen.


Fjärilsazalean, Rhododendron vaseyi, har redan knoppar klara för nästa vår.
En studie i rött med 'Amorosa' på den röda stolen.

Blå funkiablad blir gula. En ensam höstanemon mot gillenians höstblad. Den sista liljan lyser orange.


 Även stjärnmagnolian har knoppar bland bladens höstfärg i rött guld.


Solen lurar en att tro att det är sommarvarmt, men vinden är isande kall. Nävahybriden 'Rozanne' knoppas tills frosten tar den. Jätteverbenan kämpar på lika bra, men växer allt långsammare.


Knallfärger när engelsk vallmo möter vildvin och höstkrokus.


En trist och grå dag i slutet av oktober. Men med trädgårdens färger koncentrerade på vattenytan i en zinkbalja blev det en flytande blomsteräng.


Det blev trångt för alla astrar, malvor, violer, stockrosor, blågull, ringblommor och några 'New Dawn'-rosor. Röda blad av näva, vildvin, azalea och japansk lönn blev en varm kontrast mot det rosa och violetta.


Allt börjar brinna. Lönn och kärrtörel glöder röda, liksom fjärilsazalean med den klippta dvärgsälgen framför som blivit alldeles gul.


Flikbladig japansk lönn, Acer palmatum 'Dissectum', i höstfärg framför en vanlig svensk gran som klippts i etager. Två runda tuvor jättedaggkåpa har självsått sig i stenläggningen nedanför och fått stanna.


Dramatiska mönster av ljus, färg och skuggor i vildvinets avskedsföreställning.


Som ett flamländskt 1500-tals-stilleben i ett magiskt ljus.


Hela Tanto börjar glöda.


Borta är alla blommor, men färgerna finns kvar ett tag till.


Luktastern 'Barr's Pink' slår ut trots kyligt väder och blommorna blir rufsiga och "snurriga".


Sommaren är bara en aptitretare, jag har i alla fall kvar min aptit ända fram till den första snön (vilken i och för sig kan vänta bakom hörnet). Gulstrimmigt hakonegräs och orange japansk lönn sätter tonen bland vinrött, grågrönt och enstaka fläckar av citrongult, blåviolett och vitt.


Olika sorters vintersquash som är hårdare utanpå och fastare inuti än sommarsquashen, därför klarar den lagring bättre. 100 dagar brukar man räkna med att det tar för dem att bli klara för skörd. Och då ska det vara varma dagar.


Man sätter sig ett slag i solen och skall ta det lugnt tror man. Men plötsligt fastnar blicken på något som sakta rör sig. Ljus och skugga är föränderliga fenomen och på mindre än en minut kan magin vara försvunnen. Över det genomlysta krassebladet smyger en blomknopp med reptilens ljudlösa diskretion.

 
Någon har målat ett mönster av knotiga grenar och klängande wisteria likt blå glasyr på gammalt porslin. En glasyr som slumpvist framträder linjeskarpt eller mjukt flytande. Tittar man noga ser man handtag och lås på den uppslagna dörren. Det är gatlyktan som i just den här vinkeln trollar fram de hänförande linjerna och nyanserna.

SÅ MYCKET TID spenderas inte längre i trädgården, det är för kallt att sitta och läsa eller fundera. Det städsegröna framträder allt tydligare och kommer snart att pudras vitt av frost och snö. Några buskar och perenner i glödande höstdräkter tillför fortfarande färg tillsammans med enstaka perenner som vägrar sluta blomma trots de allt kallare dagarna. Och helt plötsligt slår det mig att det nya grusiga och sandiga stenpartiet kunde bli perfekt för vildarter och näraliggande av lökväxter. Det spårar raskt ur fram datorn. Men på ett alldeles underbart sätt

Chockerande rosa och chockerande sent. Rosor brukar hänga med efter några köldknäppar, men i år klarade jag både fuchsia och sommardahlior över dessa fasor med lite skydd. Ända in i kaklet, förlåt november.


I våras hittade jag lökar någon slängt på berget i en (olaglig!) skräphög. Allium? Tulpaner? Nej, det kom upp tidlösor (!) av olika slag. Vanligaste enkelblommande violetta, enkla vita och t o m den eftertraktade fyllda sorten av typen 'Waterlily'.


Hett i november. Blodnävans blad lyser nu verkligen blodröda framför lärkens guld.

Parkens träd står nakna och fram träder Södermalms kvarter. Men konstigt nog är det alldeles grönt hos mig fortfarande. Som en envis fläck klorofyll i det grå av humle, rosor, forsythia, blåregn och asklönn som alla släpper sina blad sent.

Stickig silvermartorn och en alliums fröställning flankerar den bronsgula stenträdgården.


Inte kunde jag ana att jag skulle ha tomater kvar till sista november. Men de har mognat så snällt inomhus. Här har jag fyllt på ett fat i köksfönstret med halvmogna, därav färgskillnaden.


Om lärken är novembers gyllene kung, då är grenastern den silvriga drottningen. Sist ut av alla astrar är hon, 'Lady in black', och är månaden frostig slår hon inte ut alls. Denna milda höst blommar hundratals små vita stjärnor. De tidiga astrarna är nu torra stjälkar, men påminner ändå spöklikt om Ladyn.

Det började med att jag kom på att det vore roligt att ha en ljusblomma till våren. En vårblommande tidlösa som jag haft för många år sedan. Men som, inte helt ovanligt i växtvärlden, sa tack och adjö. Eller bara försvann egentligen. Väl vid datorn hängde sig köp-knappen tror jag för det blev en hel massa annat också. Det allra mesta till det grusiga stenpartiet, nu ska det bli långlivat.


Men vad händer när bortåt trehundra, mestadels pyttesmå lökar kommit i jorden? NÅGON kommer och GRÄVER UPP dem!!! Aldrig varit med om nåt liknande. Misstänker starkt RÅTTAN som härmed utnämns till samhällets fiende No 1. Det är som om en tumme blivit nedkörd exakt de 5-6 cm som behövs för att plundra det nysatta. Säkert 50-60 hål i första upptäckten. Nästa dag 10-15 och sedan bara en handfull tills det slutade. Var det krokusen som luktade så gott? Eller tulpanerna? Något annat som åts upp till sista hålet? Till våren får jag se vad som inte kommer upp och beställa nytt. Om jag vill utmana ödet vill säga.

Blekt, men vackert. Stora fuchsiablommor gungar fortfarande i vinden. Ett blad av fänrikshjärta dör en död i skönhet. Grönvita stjärnflockan 'Margery Fish' skickar upp nya blommor då och då hela hösten.


En palett novembernyanser. Bakifrån syns mörkgrön liguster, gul lärk, grå havtorn, ljusgult hakonegräs, mörkgrön järnek, gulbladig berberis, några rödrosa azaleablad och längst fram orkar den blekgula nunneörten ännu producera enstaka gulvita blommor.

Spaljéen är lika sned som vanligt, johodå. Forsythians blad sitter länge men landar till slut i den grå stolen. Äppelträdet riskerade att hamna för djupt när rabatten det står i sakta höjs med lager av kompost. En halvcirkel storgatsten famnar trädet nu och den konkava sidan på stenkanten  blir bara starkare ju mer trycket ökar.


Det mesta är undanstuvat och väntar snällt i förrådet på nästa säsong. Snart ska golvet fyllas av alla stora terrakottakrukor som töms efter första frosten.


Är man nyfiken kan minsta vardaglighet bli ett spännande motiv.



Ljuset är det viktigaste i motivet och ibland ÄR ljuset motivet.


Prismorna som snurrar utanför fönstret kastar sen eftermiddag oförutsägbara färgfläckar på den grå yllefilten. Allt som kommer i deras väg byter de färg på, som ormen som får en regnbåge över fjällen.


De sista strålande dagarna innan solen försvinner ned bakom berget för att visa sig igen i januari. Svårt att tro när dvärglärken knockar en med sina obegripligt gula barr mot det kalla blå. För några veckor sedan var den silvergrön, snart är den bara sitt grenverk.

 
En verklig stjärna i november är den japanska dvärglärken, Larix kaempferi 'Blue Dwarf '.
Plötsligt skiftar de diskreta blågröna barren till osannolikt guld! Som riktigt lyser mot vintergröna blad och barr.


Rönnsumaken tar adjö med allt mera orangeröda blad.

En ovanligt varm höst har skonat luktärtor och gråmalva ändå till november.


Höstanemonerna vissnar vackert, medan det höga glansmiskanthuset står envist kvar guldgult till våren. Sommaren var lite för solfattig för att alla vipporna skulle hinna slå ut, men det ser ändå imponerande ut.

 
Första frosten gjorde entré först i november och det är skönt att allt får blomma ut i sakta mak.
Röda blad på en kvist krusbär.


Ett ovanligt generöst utfall av ett loppisbesök på vägen till kolonin. Sextio kr för alltihop. Men jag kan meddela att Fiskars vattenkanna är komplett värdelös. I alla fall den jag kom hem med.


Hakonegräsen börjar bli vintertorra. Den sista blodnävan ser lite urtvättad ut. På hösten reas trädgårdssaker ut och ett fyndat fågelbad i betong hittade sin plats mellan stenar och under grankvistar.


Vemodigt med de sista värmande strålarna för året, i december försvinner solen bakom berget.


Tidigt i månaden dröjer sig blåregnets gyllene blad kvar som om de inte ville ge upp sin stjärnstatus. Likt den lyxigaste guldbrokad skapar de ett mönster mot kall hösthimmel. Det är nästan lika stor anledning att ge plats för denna kinesiska gäst som de doftande blomklasarna jag snusade på i juni.


Miskanthusen, dvärglärken och blodnävan tävlar om uppmärksamheten med sina novemberfärger.


Lyktorna i äppelträdet avtecknar sig mot husväggen. Vinbären blir kvar långt in på hösten och är riktigt vackra i den nakna busken.


Exotiskt i november. Den äkta kaprifolen som normalt blommar i maj har fått några alldeles för tidiga blommor. Eller är de bara väldigt sena? Ett filosofiskt spörsmål.
Att fuchsiorna är översållade av knoppar när vintern står för dörren är däremot lika bitterljuvt som vanligt.


Allt är inte pråligt denna sista höstmånad. Buxbom och gräs är lika gröna som på sommaren. En vintergrön ormbunke som uddbräken, Polystichum aculeatum, håller också färgen. Och man lägger märke till annat nu, som ett "öga" på äppelstammen.


Bland frostad buxbomen samsas blommande och vissnande och motljuset får allt att lysa. Jättetåtel Molinia caerulea 'Transparent' gnistrar till höger.


En hisnande förändring uppvisar pimpinellrosen, Rosa spinosissima 'Plena', när grönt övergår i glödande rött. Ovanifrån ser man tydligt hur bladen sitter fördelade så alla får så mycket ljus som möjligt, ett exempel på växternas "intelligenta arkitektur".


Ett alunrotblad lyser till när höstsolens ljumma strålar passerar igenom. Vildvinets bär och stjälkar är fortfarande vackra när de de slingrande grenarna förlorat sina magiska röda blad.


Äppelträdet är fortfarande gult ovanför den gröna parterren. Buxbomskvarteren fylls med löv, det gynnar maskarna och är samtidigt riktigt snyggt. Påminner om tegelkrosset man använde under barocken för att få en kontrasterande färg mot det gröna.

Det finns några växter som är lättare att få bra bilder av än andra. Tulpaner är sådan liksom denna rönnsumak sam är av den flikbladiga sorten. Glaspärlorna knåpade jag ihop sex stycken hängande små smycken av, de får bli kvar hela vintern.


Gömda för ögat hela sommaren, men inte för örat, vad är det? Jo, mina sju mässingsklockor som gungar där uppe och ser ut som små svarta hål när man ser tittar upp i de mörka klockorna.

Fortfarande bara en pinne, men ett lagom stort träd med exotiskt utseende ska det bli. Rönnsumak växer ganska fort, men på sin eländiga plats med tunt jordlager som lätt blir torrt på sommaren blir det nog ingen fart.

Tidigare tyckte jag att prydnadsaplar var rätt värdelösa när man kan välja "riktiga"äpplen som går att äta. Nu har jag svängt och uppskattar verkligen de små hårda frukterna eftersom de sitter kvar och lyser även när höst övergått i vinter.



Höstens färgtoner är överdådiga innan allt blir ett svartvitt landskap om några veckor.


I sista minuten hann man sätta gatsten i en ny cirkelform. På fredag klart, på lördag fruset till ett... stenhårt golv.


Höstfriserade buxbomar betyder att de håller stilen hela vintern och inte kommer att klippas förrän framåt midsommar nästa år.

Man börjar uppskatta det som grönskar året om den här tiden. Mina vaktposter granarna står i prydlig givakt och vakar. Mahoniabräken är lite tveksamt härdig, men värd att chansa på. Kambräken däremot är så tuff att den växer vilt i vår natur.


Vintergröna perenner är jag svag för och ormbunken hjorttunga, Asplenium scolopendrium, är speciell med sina hela, blanka blad. Finns vildväxande på några få platser i södra Sverige.


Det går inte att ha myrten utomhus i minusgrader även om krukan är nedgrävd och inte frusit. Bladen fryser i alla fall bort och sedan hjälper inga upplivningsförsök inomhus. Nu har de vackra varelserna blivit jord igen. Tur att jag fick dem gratis för att de hade sköldlöss vilka verkade försvinna utomhus under sommaren (?).

Nyss var parterren dold av dahlior och nepeta i full blom och man såg knappt formen. Uppstädat och renräfsat är det en annan historia. Tacksamt tar ögonen emot det gröna i allt brunt och vissnat. En vinter utan snö är det en fröjd att ha grönskande små häckar och fint formade figurer. Det fattas en liten häck till vänster i symmetrin så ännu är inte allt färdigt. Åtta unga idegransplantor står lätt rufsiga i de fyra kvarteren och väntar på att få sin form bestämd. Klot eller obelisk? Jag lutar åt det senare, det tar mindre plats.

________________________________________________________________________________
J
TEMPERATUREN ligger strax över nollan och det ser ut att bli en bar vinter. Men så tänker man alltid och glömmer att den kallaste månaden väntar runt hörnet. Januari är vinterns kung och vad han tänker ställa till med 2020 står skrivet i stjärnorna.


Solen syns knappt till, men ett glödande klot har landat hos mig. Någon nämnbar värme räcker det inte till för dock.


Städsegröna ormbunkar hjälper upp humöret. Lurvbräken (Dryopteris cycadina) är det som avtecknar sig bättre än någonsin under året med sina frostade kanter.

Frost är det vitaste som naturen hittills skickat ner över Stockholm. Stjärnan sitter under en avslagen fot till ett gammalt vinglas. Det mesta kan få nytt jobb som bling i grönskan.

KAN DET BLI VARMARE i en januarimånad? En skorpa frusen jord några dagar och sedan många plusgrader igen. När man har Mälaren intill sig och det mörka vattnet inte byter färg till vitt kommer det att dra vårvärmen till sig. Precis som Ishavet inte längre är... ja, Ishavet. Så för varje dag som går kommer våren närmare med dubbel fart jämfört med normalt.


Aldrig så tidiga vintergäck på tjugo år. Dom kommer väl att blomma i månader nu (?).

I år var den här jultiden snabbast i blom. Nästan tre månader "för tidigt". Den vanliga grårosa ligger långt efter.



Den milda vintern har gjort att forsythian utvecklat knoppar tidigt och går att driva i blom redan i januari inomhus, flera veckor tidigare än normalt. Murgrönan roar jag mig med att rota i samma vas, ungefär hälften av kvistarna brukar få rötter och kan planteras ut till våren.

Man öppnar fönsterluckorna och ser lysande galaxer i ett mörkt universum.


En stackars tulpan som torkade ihop mitt på stjälken, ibland kan någon i buketten man köper göra så. Men då fick den "the royal treatment" på skoj.


Sju hyacinter och tre primulor kostade 48 kr. Hyacintherna är sådana som är tänkta att plantera utomhus för blomning på våren. Driver man inomhus under hösten för blomning i dec måste man ha köldbehandlade. Jag försökte kyla dem ute från september, men kylan började så sent så de kom inte in förrän december. Och så slog de ut i mitten av januari. Primulorna kompletterade jag med direkt från butik.


Får de stå i ett svalt sovrum tillsammans med vilande pelargoner blommar de väldigt länge. När man öppnar dörren strömmar det ut den skönaste och mest väldoftande luft man kan föreställa sig.


 I höstas krukade jag olika vårlökar för att kunna ta in under vintern. Vintergäcken började blomma efter bara en vecka inne! Men så hade den kommit långt ute före jul tack vare det ovanligt varma vädret. Doftar honung samtidigt som de är dödligt giftiga. Lär ha använts för att döda vargar på vintern (eller så är det en skröna, liksom att vita julrosens rot haft samma roll).


Det varma söderläget är inte så lockande en snörika normal vinter. Glad att slippa en sån.


Efter ett snöfall göms buxbomens former under ett fluffigt täcke. Underbart vackert och man vill inte trampa sönder ytan.


Glas och is, gnistrande smycken mot den blå vinterhimlen.


Former som finns kvar vintertid är det städsegröna, kottar och fröställningar.


Svart värme och vit kyla.


Underbara vintersol! Nu leker den och vinden i de bleka och rufsiga vipporna hos glansmiskanthusgräset, Miscanthus sinensis.


En plåtlykta i syrenerna får hänga ute året runt, redo att tändas en mörk eftermiddag. Gamla prismor från kristallkronor gör ny tjänst som gnistrande droppar i äppelträdet.


Berget bakom huset förvandlades till en skidbacke för några år sedan när stod naket efter att alla syrener grävts bort.
Men under göms mina golv och de gröna väggarna ska komma tillbaka.


Det ser ut som en samling brunsvarta fjärilar som klumpat ihop sig i kylan. Men det är fröställningarna hos en funkia som är så här spännande i januari. Städsegrön (eller kanske städsegrå) är den grå helgonörten, Santolina chamaecyparissus.

 
Frostat så lönnen ser ut som den lövats i vitt.


 Grått i grått i grått... men vackert.


Grenverk som är något alldeles extra har ormhassel, Corylus avellana 'Contorta'. Blir med tiden mer ett litet träd än en buske. Mycket anspråkslös och tålig.


Ett loppisfynd. Det illusoriskt glaserade keramikäpplet lurar ögat, men bara för en stund. Stackars den fågel som försöker sig på att hacka i det...


Vintersiluetten av miskanthus när den täcks av rimfrost och inte blötsnö och kollapsar totalt.


Vill man använda kolonin på vintern görs det bäst... i mörkret! Röda lyktor står vackrast mot blåsvart himmel och nytända stjärnor. Själv gömmer man sig likt silkesmasken under varma filtar  och på ett livsnödvändigt liggunderlag. Tills man tittat färdigt och kan gå hem till ett varmt bad.



Blå skymning glider in i natten
när träden slukar kajorna
som tvättsvamp suger vatten

Vilken överraskning! Det blommar som aldrig förr denna frånvarande vinter. Vintergrönan har fått enstaka blå blommor, nunneört knoppas och primulorna växer gröna och vårfina.



P Å  T J U G O Å R är det här den mildaste och snöfattigaste vintern jag varit med om (hittills). Normalt är det minst ett halvmetertjockt betongliknande snötäcke över allt. Men i år är snön... borta! Koltrastarna har börjat flöjta i skymningen och jag belönar dom med gamla äpplen från i höstas. Och jag har kunnat gräva i gräsmattans marginella tjäle, lite huggande teknik behövdes dock. 

 
Förr rökte de flesta, nu är det tvärtom. Så vad gör man med alla askfat som trängs på loppishyllorna? Man recyclar dem som små fågelbad bland gatstenarna. Många är av tjockt glas som håller att gå på och som kan ligga kvar över vintern. Där lyser de upp den färglösa tiden och väntar på att fyllas med ett ljumt vårregn. Hela sommaren ger de små vattenblänk som ger spänning åt den grå stenytan.

 
Vad passar bättre än löv på ett askfat som ska återuppstå i trädgårdens stensättning? Som hand i handske.


Pudersnö i mitten av februari, den vackraste formen av snö i trädgården. Allt städsegrönt lyser av klorofyllt och drar magnetiskt blickarna till sig. Vilken härlig stomme, så platt det skulle vara utan den.

 
Lite underhållning kan man få när man kollar växterna hos Lidl. Fruktträd kommer ofta i sorter som knappast lämpar sig för våra breddgrader. Små spön, men man får vad man betalar för. Värre blir det om man följer anvisningarna och planterar i halvskugga och vattnar sparsamt???

 



Blåbärsrisets blommor liknar liljekonvaljer. Vårlikt tillsammans med tulpaner i vas, en klassiker. 


Persikan slog snällt ut inomhus, men färgen blev blek.


Vissna tulpaner får bli motiv inomhus i väntan på de som långsamt börjar synas allt mer där ute.


Det har gått ett kvartal sedan mina Cox Orange lagrades under sängen. Inte bara har de förlorat vatten och blivit skrynkliga, den friska syran i frukten är som bortblåst. Lika oväntad som välkommen var upptäckten att de sötare, halvtorkade äpplena är delikata tillsammans med sältan i blåmögelost.


Mot den blå himlen står de få färger som finns fram tydligt. Letar man så hittar man.


På spaning genom klematisen.


Tråkstämplad forsythia glädjer inomhus med sina många solgula blommor som slår ut på några dagar. Blommorna har fyra kronblad, ett ovanligt antal bland de vanligare tre, fem och sex.

 
Inget för pollenallergiker, men blommande vide får februari att kännas som april. Frukost för ett hungrigt bi när det blir vår på riktigt.
 

När snön drar sig undan dyker lite försiktig grönska fram och man är tacksam för det lilla. Kryddsalvia, timjan och flocknäva, den sista brukar hålla sig grön första halvan av vintern. Lavendel, smultron (vid rödaktig alunrot) och citrontimjan.


Julrosens blad som skiftar i rött och grönt, men som snart ska börja vissna ned.


Rosorna tappar inte bladen den här vintern som de brukar. Märkligt grön och pigg står t ex 'Constance Spry', det lovar gott för en bra blomning i år!


Blå himmel, blå skuggor. Dunig kronklematis och gillenians spröda stängel. Så såg det ut 2013, inte i år.

 
Tack för att solen är tillbaka och kan värma lite i lä mot väggen. Här står den "kinesiska" stolen. Det finns inga stolar i Kina som ser ut så här, men jag har använt deras mönster för skärmar och räcken till en stol. Som alla tycker ser absolut kinesisk ut...


Alunrotens blad blir lysande röda när ljuset passerar igenom dem.


En liten grön knopp tittar fram i klematisen. Styvklematis i motljus och gulröd kopparstarr.


Dagsmeja på graniten gör en "tricolor" av ytan.


Härlig färg på berberisens bär.


Ludna och varma skal skyddar stjärnmagnolians blomknoppar


Stenar och växter, en oslagbar kombination. Med en gulbladig bambu, Pleioblastus auricomus, infinner sig en japansk känsla. Den här ca en meter höga bambun sprider sig till täta mattor så man får hålla efter den om den inte ska bli ogräsartad och kväva mindre växter intill. Den är tyvärr bara "halvt" vintergrön, vissnar sakta ned och så kommer nya skott i maj.


Kinesiska lyktan väntar ut vintern vilande i en korgstol.

 
Slitet med stenpartiet i höstas är glömt, nu är det dags för det roligaste: att plantera i det! Först ut (förutom det jag flyttade dit före jul) är snökrokus som jag hämtat på andra ställen. En och en står de i givakt och ska förhoppningsvis bli fina tuvor med tiden. Huvudet är så fullt av önskade växter att jag egentligen skulle behöva två eller tre stenpartier till.


MARS ÄR I ÅR en vårmånad utan dess like på mina tjugo år på kolonin. Bina är redan ute och nere i krokusen. Ingen tjältorka, inga frusna grenar, allt ser toppen ut.

 
Inte den första kombinationen man kommer att tänka på, men jag gillar den, mandeltörel och vårljung.


Den här pajasen lyckas varje år visa sex färgfält på fem kronblad. Ljust, mörkt, ljust, mörkt...

 
Dom ville inte ha med mig i TV-programmet "Vem bor här?". Kan det bero på att man inte får in fem personer och ett kamera-team samtidigt i min lilla koja? Jag tyckte de kunde filma genom fönstret, men nej, nej.

 
Vem bor här? Eller bodde. Trångbodde.

 
Hoppas det var silkesmaskar. Jag vill ha en halsduk.

 
Varför vitt? Jag har en bok om franska trädgårdar och där finns en originell idé. Bland höga träd finns en liten öppen plats med en "scen". En rektangulär, murad upphöjning av stenblock i olika storlekar, med storgatsten som golv runt om. Scenen fungerar som ett stenparti och i springorna mellan storgatstenen har det sått sig olika primulor, backsippor och ... vita pärlhyacinter. Bland det vackraste jag sett.

På vägen mot kolonin stannar jag upp. Vårsolen och vårt staket har tillsammans skapat en geometrisk komposition att beundra.

 
Solen står lågt även mitt på dagen och skuggorna blir längre än upphovet.


Nog om skuggor. Solvärmda stenar lockar fram lökväxterna ur den kalla jorden.


De första snökrokusarna höjer sina slanka kalkar upp igenom en japansk mahoniabräken.


De frösår sig mellan plattor, i gräsmattan och förstås bland andra växter. Här har de valt skuggbräcka som sällskap.

 
Min behändige vän 2 mm förzinkad järntråd. Jag använder den till allt möjligt. Den blir utmärkta krokar att hänga lyktor i från grenar och kvistar. Den kan användas istället för rep om man vill förankra något genom de värsta blåsväder. Jag har gjort en ljushållare till en kinesisk lykta som saknade sådan. Säckväven på bilden svepte jag runt buskar för att skydda dem denna svåra månad som ofta ger tjältorka. För att väven inte skulle blåsa av "nålade" jag fast den med korta bitar järntråd som böjdes till en ögla. Man kan förstås använda tunnare tråd, men jag tycker bäst om lite kraftigare. Bitarna kan återanvändas tills de går av. Eller kommer bort.

 
Gullflockan är ovanlig, men anspråkslös och ivrig att få komma upp. Bladen kommer långt senare.

 
Mina två klippta granar står vakt året runt, men är speciellt stiliga denna tid.

 
Blåare än blått med snöiris.


Eller porslinsblått med den populära 'Katherine Hodgkin'.


En speciell form av snökrokus är 'Roseus' som solen får att öppna sina kalkar och bli alldeles platta.

Detta kom ut när fågelholken rensades. En massa mossa i botten och ett duntäcke ovanpå.


Rönnspirean 'Sem'är snabbast av alla buskar att försiktig prova temperaturen med rödtonade och skrynkliga blad.


Ett perfekt sällskap till röda julrosor är stor nunneört 'Georg Baker'. Lättodlad och bildar snart riktiga tuvor som man enkelt kan dela och sprida. Den är som de flesta nunneörter, de vissnar snabbt ned efter blomningen och ger plats åt sommarens perenner.

 
Julrosor, man bara måste älska dem. En perenn bland alla lökväxter ger en extra dimension. Den här är den allra tidigaste av mina och dessutom en släktklenod. Den frösår sig friskt och får rosagrön färg som bleknar ganska fort. Men först i blom är den!


De fyllda julrosorna har gjort braksuccé och även fått mig på fall. Huvudena nickar ofta av sin tyngd, men ibland orkar de sträcka på halsen och kan möta ens blick.


Julrosen kallar jag för "Tantos mörka", den behåller sin djupa färg länge och går från hand till hand vid växtbyten hos oss. Bladen är spektakulära innan de fått sin gröna färg.


En ljusgul vintergäck som bara funnits några år och kommer från Tyskland. Den har fått namnet 'Schwefelglanz', svavelglans på svenska. Den bleka färgen står vackert mot en ljusrosa julros.


Stock & Sten. Inte en revisionsbyrå utan mitt lilla projekt 2014 som fortsätter. Stenar gillar många som ett inslag i trädgården, är inte stockar också vackra? Eller snarare tjocka grenar i mitt fall. Förgängliga, visst, men det gör dem än mer intressanta att studera. Det är vackert att i naturen att se örterna ömt omfamna en lavbevuxen gammal stam som fått den sista vilan på skogens botten. Så jag fick inspiration till min trädgårdsmiljö. Dessutom fick koltrastarna en ny attraktion att bekvämt promenera på.


Vintergäck behöver bara lite vårfukt, sedan kan den stå torrt under sommaren så sätt den på ett varmt ställe som tinar tidigt. T v den vanligaste arten Eranthis hyemalis, t h den ovanligare Eranthis cilicica. Den har en mindre grön "bladkrage" och rödare stjälkar.


Ibland är det hopplöst svårt att komma åt motiven med kameran. Man kan ju inte bara lägga sig ned mitt i hela härligheten. Då chansar jag att bara hålla ned kameran, sikta och se vad det blir. Här fångade jag snöklockorna, som också kallas klosterliljor.


Uppgrävda ur kompostens höstlövstäcke spirar gräslök och fransk dragon. Dragonen är dåligt härdig och gräslöken trivs inte hos mig på friland så båda får "the royal treatment" och fjäskas med i krukor under sommaren. Lätta att gömma från vinterns kalla fingrar och ta fram och provsmaka på direkten i mars.

 
Den sista koppen te vill man ha varm efter en lång dag och hjälper sin gamla termos så gott det går.


Min favoritkrokus 'Pickwick'är stor, randig och väldoftande. Sprider sig inte, men kommer troget. Sprider sig gör snökrokusen däremot villigt och ger bina årets första måltid.


De fyra första: snökrokus, snödroppe, vintergäck och julros.


Snökrokus är den tidigaste av alla krokusar och hack i häl på vintergäck och snödroppar. Snödroppar har nog de flesta aldrig luktat på, men då missar man något. De doftar nämligen exakt som... äppelblom! Som råkar vara min favoritdoft.


Under den försvinnande snön ligger ett tjockt lager löv. När man lyfter på det lyser snödropparnas blad lika gula som vintergäcken.


Gräva och kratta? Inte en chans. Med den sargade spaden hackas isen sönder, bitarna krattas ihop och bärs bort i baljan. Ett helt normalt vårbruk med andra ord. Belöningen är den osannolikt tidiga kejsarkronan som gömt sig strax under jordytan.


Varmaste stället i soliga mars är inne i huset med uppslagen dörr. Narcisserna man njutit av inomhus ska få komma i jorden så fort tjälen går ur.


Den här julrosen brukar ha en mörkröd teckning inuti, men i år blev den delvis äppelgrön också. Det här är de enda växter som jag vet kan ändra färg från ett år till ett annat. Utan att några förutsättningar ändrats.


Lottnumret ska finnas på huset, men man får utföra det som man vill. Två servettringar och en bit aluminiumrör blev min lösning.


En överraskande knopp sköt plötsligt upp ur agapanhtusen. Gröna och fina har bladen stått som en vanlig krukväxt i sitt svala fönster hela mörka vintern. Det finns tydligen två typer i röran av arter och hybrider som säljs. De som vissnar, vill stå mörkt och kallt och nästan inte vattnas alls. Och så den på bilden som vill ha ljust, svalt och lite mera vatten. Jag har kanske varit för där för ofta och generöst med vattenkannan. Men en blomma blev det! Nu blir det nog inget i sommar istället. De är knepiga de här kinkpellarna.

 
För att ha lite roligt inomhus så här års kan man inte låta bli att köpa sticklingar att kultivera inför sommaren. I år blev det bl a tre sorters passionsblomma.

 
En gång hade den lilla masken en färgstark bemålning, men den har sedan länge flagnat av. Lagad är den också sedan ett fall ned på skifferplattorna, men allt gör den bara mera mystisk.

 
Grenverket på ormhassel syns bäst mot en mörk bakgrund t ex en barrväxt.


Håll förkylningen borta med riven ingefära. Blanda det rivna med russin eller råsocker och tryck ihop blandningen tills det saftar sig i burken. Håller i veckor i kylskåp eftersom ingefära bekämpar bakterier och socker är konserverande. Lägg russinblandning på fruktkompott eller i yohgurt. Råsockervarianten är fin i varma drycker som choklad eller silverte.



En av de bästa marktäckarna för skuggigt läge är städsegrön skuggrönan, Pachysandra terminalis. Blommar i april-maj med oansenliga gulgröna blomax som uppskattas av bin. Och man kan gärna låta snödroppar titta upp bland skuggrönans blad. 


Även om våren kommit långt så är det fortfarande inomhus man har det mesta av grönt och skönt. En härlig röra inspirerad av 1600-talets tulpanspekulation i Nederländerna tillsammans med tidens exotiska varor som porslin och orientmattor.

 
Den brunröda buskpionen är farligt tidig i år. Strax slår den ut och vad händer då om farbror Frost tittar förbi igen? Svartbrun buskpion efter hans kalla händers ovälkomna intimitet. Men maj väntar och med lite tur och fiberduk ska det nog gå vägen.



Kul eller ful? Klart speciell i alla fall. En vitsippa som fått sortnamnet "green fingers".


Lika stor skönhet på våren som nytta senare i sommar. Numera kan de flesta i södra Sverige odla sina egna persikor, lika lätt som äpplen, genom förbättrade sorter. Ett faktum som inte alla känner till. Gör det.


Jag vill se fler rosa persikoträd mingla med äpple och plommon.

 
Man blir glad över karamellfärgerna som dyker upp i gräsmattan där löken trivs i vårfukten. Här syns både den vanliga vårlöken, blåstjärnan (Scilla sibirica) och självsådd stor nunneört i vitt, rosa och violett.


Lökinvasion! Gräsmattan har jag lämnat som frizon för scilla, vårlök och allium genom att inte gå på den under våren. En vild och vacker röra som om några veckor kommer att klippas jämn och fin.


Harsyra har både vackra blad och blommor.


Mina avsiktligt placerade trädgrenar omfamnas av balkansippa, harsyra och blåstjärna.


Vem kan ana att denna julros var enfärgat rosa förra våren? Några få växter kan bokstavligen ändra färg, tulpanen är ett annat exempel.


Tankarna går till cancankjolar när man ser den här (åtminstone hos mig) ovanliga varianten av julros. Att färgerna är grårosa och guldockra gör den ännu mera speciell.


Fler julrosor för varje år, både självsådder och inköp. Och jag vill fortfarande ha fler.


Den sydländska känslan infinner sig med buxbom, blommande persika och en tuja som lätt kan misstas för en äkta cypress.


När man inte kan komma nära motivet i en bred plantering finns en chans kvar. Sträck ut armarna, sikta och tryck. Av ett tjugotal bilder finns det ofta någon som man gillar. Och det blir bildkompositioner man inte visste att man kunde göra.


Några snökrokusar dök upp i den knoppande stora nunneörten, Corydalis solida 'George Baker', som lyser rödrosa. Snökrokusen är både den tidigaste och den mest villiga att sprida sig till stora bestånd, en riktig vinnare!

 
Gulbladig berberis slår ut tidigt, medan den japanska dvärglärkens knoppar fortfarande täcker grenarna som små pärlor.


Rosa vårstjärna (Scilla luciliae) bleknar snabbt till nästan vitt. Prickiga julrosor finns i många sorter, denna heter 'White Spotted Lady'. Fläckarnas mängd och tydlighet varierar mycket. På det här exemplaret sitter de så tätt så den vita bakgrundsfärgen bara syns som en vit kant på kronbladen. En ovanlig bekantskap är sippsmörskålen eller blek smörskål som den också kallas (Trollius laxus). Blommar tidigt i soligt läge och kan lätt misstas för en anemon. Och lätt förloras efter vintern, min är nu spårlöst försvunnen efter bara ett par säsonger.


Ryska blåstjärnan, Scilla sibirica, är en riktig fröspridare och man kan lugnt låta dem rymma åt alla håll. Efter att ha målat blått på alla möjliga och omöjliga ställen gör den diskret sorti och lämnar plats för sommarens fröjder. Här koloniserar den gräsmattan tillsammans med det beskedliga ljusgula ogräset dvärgvårlök. T v tittar  den upp ur den vintergröna (och underskattade!) skuggbräckan, Saxifraga umbrosa.


Prinsessa på vift! Den snövita fyllda blodörten, Sanguinaria canadensis 'Multiplex', är den sanna aristokraten bland lundens vårväxterna. Enkla varianten blommar bara ett par dagar, medan den exklusivare fyllda varar betydligt längre. Bladen växer sig stora och står vackert grågröna hela sommaren, ett skäl i sig att plantera blodört. Och blodet?


En tidig botanisk tulpan, Tulipa kaufmanniana, tittar fram redan i april samtidigt som den japanska dvärglärken återfår sina gröna barr. Troligtvis sorten 'Heart's Delight', men vad den är köpt som är för länge sedan glömt och raderat.'


Våren är rosa! I alla fall med lungört och nunneört i de nyanserna. 'George Baker' heter gentlemannen t.v. och figuren t.h. kan vi kalla trädgårdsprofilen. Den senare kommer från en grannes rabatt och är därför namnlös, men trevlig förutom väl stora och för omgivningen kvävande blad under sommaren. Man får plocka av om det behövs så intillväxande kan utvecklas som de ska.


Kejsarkronorna växer i rekordfart och öppnar snart sin slutna knoppar. Julrosen sätter lite färg bland alla gröna lökväxter.


Nu börjar det snart, det stor tulpankaoset man längtat efter! Eftersom jag låter mycket löv ligga kvar i rabatterna spetsar tulpanbladen dem och lyfter ibland upp stora sjok.


Inga växter döljer marken eller hindrar blicken genom trädgården. Strukturen blir tydlig och omgivningen kommer in, som Högalidskyrkan en kilometer bort.


Märkliga färger i vårens tid. Aklejans nya blad är mer rosa än gröna, medan det omvända gäller en självsådd julros. Fröplantor verkar bli blekare än föräldern, tvärtom vore mer spännande.


Gullflockan, Hacquetia epipactis, är en läcker liten lundväxt som bildar en tät tuva. Finns även i en variegerad form med sortnamnet 'Thor' som uppstod i en svensk trädgård och togs omhand av en uppmärksam granne.


Tid för julrosornas bästa blomning. Den rödrosa är en tidig sort som brukar vara i knopp till jul. Den har delats och följt med genom åren och jag är minst tredje generationen som beundrar den.


Den blåskimrande 'Metallic Blue'är en av de mörkaste med lika svartröda blad och stjälkar som blommor när den dyker upp.


'Spotted' säger engelsmännen om de prickiga sorterna. 'Guttatus' säger latinet (t v). I Tanto finns en röd variant som behåller färgen ovanligt länge innan den övergår till grönt (t h). Den byter man gärna till sig!


En ny kamrat till alla toner på julrosor är den rosa lungörten. Jag delar och delar för att sprida så den alltid syns i sällskap med dem.


Helleborus 'Metallic Blue' börjar få gröna blad istället för mörka.


Äntligen färgklickar bland bruna löv och gula strån i form av härligt lysande krokus. Snabbast förökar sig snökrokusen som sår sig på oväntade ställen. Den randiga 'Pickwick'är en favorit.


Inte en krokus utan en liten vårblommande ljusblomma, Colchicum vernalis (mera känd släkting är höstblommande tidlösa). Har kommit troget ett femtontal år och vill tyvärr inte sprida sig alls som den borde. Doften är söt och mild, men den oskyldiga raringen är en av trädgårdens allra giftigaste växter!


Violtulpaner, tulipa humilis, är tuffa och tidiga små rackare. De växer ursprungligen på flera tusen meters höjd så generna är de rätta för vårt kärva klimat. Sorten heter "Violacaea Black Base". Den rosaröda nunneörten härstammar från Transylvanien och kallas ibland Draculanunneört. Passar inte riktigt på en sådan sötnos tycker jag.


Den märkliga färgen hos snöirisen, iris reticulata, 'Katharine Hodgkin'. Varning! Äts av rådjur så lyckan kan bli kort.


Äntligen börjar lönnen grönska och ger mig en lövvägg i väster. Ligusterhäcken skjuter nya skott och vitsippor har börjat sprida sig i skuggan under dvärglärken. En fågelfamilj är varmt välkommen till holken för att underhålla mig.


Den röda brädstolen kallar jag jugendinspirerad med sin v-formade sits och höga rygg. Den ljusröda färgen var också en favorit på Karin och Carl Larssons Sundborn vid tidigt 1900-tal. Röda blad har lilla rönnspirean 'Sem', knoppande redan under snön.


Nu börjar trädgården äntligen lysa grön när man kikar ut genom dörren. Lökväxter och perenner täcker gamla löv och växtdelar i rabatterna och det får gärna ligga kvar och brytas ned.


Fortfarande syns all buxboms tydligt, men snart ränner perenner och lökväxter i höjden och bryter linjer och former.


Det är brunt och dammigt, men färgen och livet har återvänt. Den okonventionellt klippta hängsälgen reser sig som ett parasoll. Eller ett skatbo på en pinne... Jag påstår inte att den är vacker.


Snöklockan/klosterliljan Leucojum vernum, är rolig att ha bland snödropparna och de sprider sig sakta. Riktigt stora snödroppar med breda grågröna blad torde betyda Galanthus elwesii, turkisk snödroppe. De vita blombladen är runda och breda och bladen omsluter stjälken och varandra vid basen, ungefär som purjolök.


Det här trodde jag var porslinshyacinten, Puschkinia scilloides. Men det är en persisk blåstjärna, Scilla mischtschenkoana, för ståndarna spretar ut i glesa samlingar med blått pollen. Porslinshyacinten har sina sammanväxta som ett rör i mitten, ungefär som i "tratten" i en narciss. Scillan är betydligt större, både i blomma och höjd. Annars ser de likadana ut, som antikt porslin med en svagt blå ton.


En ung stjärnmagnolia bjuder på en ensam blomma, den står lite för torrt och så konkurrerar kaprifolen intill. Den senare slänger sig över min största brädstol, kallad "badhytten". Här man sitter skyddad från blåsten, men värmd av kvällssolen. Tulpanerna är 'Purissima', en stor vit sort som kommer tillbaka bra.


Jag trodde att den här fritillarian var en muterad kungsängslilja tills jag fick höra att det är en egen art: amanuslilja. 'Fritillaria hermonis ssp.amana' kommer från Amanusbergen i Libanon. Lite större och kraftigare än kungsängslilja och vill också sprida sig om den trivs.


En ståtlig tidig tulpan är fosterianan 'Sweetheart' från 1976. Gult är ingen favoritfärg, men som här med den vita kanten är det riktigt läckert. Och fint intill de gulgröna blommorna på vita vinbäret.


Den mjölkvita 'Purissima' har stora blommor på stadiga och höga stjälkar. Det är en fosterianahybrid vilket innebär att den som andra fosterianor blommar tidigt. Heter också 'White Emperor' och är en mutation (1943) av den den berömda röda Mme Lefeber från 1931. Ibland har den kvar lite rött i form av rosa strimmor och kallas då 'Flaming Purissima'.


För varje ny vår blir kolonin allt mera lik en blommande äng eller lund kanske. Den rosa lungörten livar upp den blå scillamattan och är särskilt vacker med rödrosa julrosor i alla nyanser. Ett japanskt olvon spricker ut i ljusaste grönt mitt i vårfloret. Tillsammans är de bilden av spirande vår och färgerna är uppfriskande för både ögon och själ.


De två grå stolarna står tillsammans vid det soliga kryddlandet och med drivbänken mellan sig. Mitt varmaste och soligaste läge, här steker middagssolen och kvällsljuset blir varmt i det skyddade läget.


Sent kvällsljus släpar över snart utslagna tulpaner och får dem att glöda en liten stund.


Gult och gult är en fin kombination på våren med grönt gräs och blå himmel. Forsythia och narcisser brukar blomma samtidigt.

 
Favoriter har man många. Väldigt många. I maj heter en av dem smyrnatulpan (Tulipa-orphanidea-Whittallii). Färgen kan närmast kallas mönjeröd. Eller blyoxid Pb3O4. Varför inte Colour Index-beteckning Pigment Red 105? Tillsammans med gulgrönt och svart är den omisskännlig och omistlig. De förra försvann efter några år, nu försöker jag igen. Denna gång i det grusiga stenpartiet. Så vill dom bo.

NU BRYTER DET loss på allvar. Våren övergår i försommar och volymen skruvas upp rejält med tulpaner och tidiga perenner, blommande fruktträd, klematis och kaprifol. Värmen kom på slutet i år och man kan sitta ute i solnedgången med öronen fulla av fågelsång. Sova och städa är lågprioriterat, det är äntligen tid att njuta!


Gäddan i vassen eller ormen i paradiset? Nej, bara en beskedlig irisknopp som ligger osynlig och oförlöst. Men på "röntgenbilden" i motljuset får man beskedet. Jo, det kommer en efterlängtad nedkomst i år på ljust denna iris. Bara ett par veckor till så.

 
Här skulle över hundra små tulpaner samsats, men de flesta nysatta lökarna grävdes omgående upp i höstas av mössen. Innan jag dömde de senare till döden för deras illdåd. Det finns gränser!

 
Där står den, en av de skonade smyrnorna. Bredvid en sorghyacint, som man tror är en pärlhyacint. Men släktet heter Bellevallia och inte Muscari. 


Aldrig trodde jag att sandoxalis skulle hitta in till mig. Men i sand och grus blir den nog kvar hoppas jag.


Ät vad du har. Kirskål (utanför staketet) smaksatt med granskott, olivolja, harsyra och gräslök. Tunt skivade champinjoner från torget och några bellis så är det klart!


Kanelsafsa. Ser ut som kanel. Men bara nya skott.

 
Liten häxört ska bara odlas under strikt kontrollerade former. Aggressiv är både förnamnet och efternamnet. En övervintrad kruka skärs upp som en sufflé och blir snabbt fyra nya krukor. Väldigt snabbt.


Rödbladigt hundkex blev perfekt partner till tulpanen 'Queen of Night'.


Mitt i alla tänkbara gröna nyanser lyser det till av rosa från en pastellakleja.


Snödroppar kan säga adjö med en twist.


Lysande vår, milda vindar och lätta moln, det är försommar.


Dödsliljan, kan det bli läskigare namn på vackrare varelse? Svarta knoppar och vita stjärnor som överraskning. Vore den lättare att få tag i skulle den sälja som nr 1 i maj. Min köptes i storlek grässtrå och tog sju bibliska år på sig att blomma. Men nu kommer den troget och i år med fyra stjälkar. Och detta efter att ha dragits av på mitten för några år sedan under ett försök till flytt! 


Perfektion som couture från Paris. Idé till regnkappa från Dior?


På mage framför rosenbräcka ger perspektiv med tulpan mot himlen.


Kväll och silat västerljus över allt det allra ljusgröna.


En del färger går inte alls ihop, men blir roligaa just därför. Japansk buskrosling och rosa förgätmigej.


Från barndomen finns minnet av röda gullvivor bland snöbärsbuskar vid husgrunden till en försvunnen gård. Nu har jag dem invid en rosa rosling, inte så snyggt, men jag har ont om plats! Gullvivor får jag bara ned ned skohorn.


Till slut lyckades det med blåregnet och det dubbelt upp med vita OCH blå. Allium under stämmer väl i färg och tid.

Eller lila blåregn om man ser det mot himlen.

Drömmen om Italien är uppfylld, jag behöver aldrig mera resa dit. Lite synd. Man kanske kan ha kakan och äta den trots vad som sägs?


Genom stockens två"ben" infogades noga kasperbenveden med sina rödbruna femuddar. Frilandsadiantum ger skogskänsla.


Regnbågsbräken förstår jag inte varför inte fler aanvänder? Kanske för att den ser så ynklig ut i butiken? Efter ett par år på tillväxt ger den maximal utdelning i silver och violett, här under en skir lundsköna.


I bakgrunden syns rosaröd buskrosling och det blev ett spännande "ton i ton"-möte med klockvippan 'Sweet Tea' framför.


Gyllene blad som jag har längtat efter hela våren lyser i kvällssolen när asklönnen 'Kelly's Gold'äntligen slagit ut.


Skiraste spetsar kan inte bli tunnare eller lättare än asklönnens blommor.


Brunröd buskpion har hängande blommor så jag fick fuska lite när den skulle avporträtteras och hålla upp stjälken. Färgen är magnifik, men den blommar (som alla buskpioner) kort tid och det är bladen som är behållningen resten av sommaren.


Italien är inte så långt borta när blåregnets violetta klasar svävar framför en cypresslik thuja.


Blåregn kan ändra färg. Det här köptes som vanligt blått Wisteria sinensis, men till min förvåning slog det ut i vitt. Jag har också hört talas om det omvända, men hoppas att mitt ska fortsätta stabilt på den vita vägen.


En liten rosa ton finns det, men det är helt i  min smak och jag kunde inte vara nöjdare över den här överraskningen.


Primulan 'Miss Indigo'...


... och i sällskap med några av månadens blommor lagda i stenbänkens lilla vattenfyllda skreva.


Kombinationen rosa och gult gillar jag skarpt när blå himmel och grönska ackompanjerar. Några vita molntussar till är aldrig fel.


Ljuvliga vårärten borde fler få upp ögonen för, en av få perenner som blommar redan i maj.


Lavendelsippan är nästan ett nummer större än svavelsippan och det är jag glad för. Annars skulle kanske de ljusblå sipporna bli undanträngda av sina gula halvsyskon. De blå känns exklusivare och inte lika lättförökade, men det kanske bara är min erfarenhet,

 
Försommaren anländer i form av origami, den japanska konsten att vika papper till de mest häpnadsväckande resultat. Passande nog är det den japanska gyllenlönnens blad som liknar en fågel på väg fram mellan plisserade löv.


Som en exotisk målning av körsbärsblom på eleganta grenar är kasperbenved (Euonymus cornutus var. quinquecornutus). Kommer från Kina och blir max 2 m, men är långsam. På hösten har blommorna förvandlats till "kaspermössor" i lysande rosa och orange. En buske att njuta av hela säsongen, borde användas mera.


I trädgårdens alla hörn händer det saker. Tulpaner som satts och glömts gör sig påminda överallt. Rosenbräckor trivs i halvskugga på många ställen.


Bland bladen hos rödbladig styvklematis smyger den allra första nävan fram. Emot sig har den det föga poetiska namnet knölnäva, Geranium tuberosum, och anses av vissa som närmast ett ogräs. Men jag vill absolut inte vara utan dess tidiga blommor. Knölar säljs på hösten i små påsar.


Ännu en tidig favoritperenn: den anspråkslösa, men ljuvliga vårärten, Lathyrus vernus. Man vill ha många violetta skyar och det får man med lite tålamod för den sprider sig med frön om man inte nyper bort baljorna.


Torrt möter nytt. Kopparstarr har många strån som kan "kammas" ur med fingrarna spretande så handen blir en stor kam.


Soliga maj betyder hungriga bin i blommorna, men här är det ett vinbär på väg ner i en tulpan. Är det ett försök till korspollinering? Gula vinbär? Eller sötsyrliga tulpaner att göra saft på?


Nästan hela maj står svavelsipporna fint i skuggan vid verandan. Den gulblommande vårtöreln lyser upp t v och guldberberisen t h kommer att fortsätta sätta färg hela säsongen med sina blad.


Kind mot kind när den mogna lavendelsippan uppvaktas av knoppande tolvgudablomma. Sippan har fått några spännande grönstrimmiga blad i år.


Violett får liv av lite gult och det ges av hundtandsliljan 'Pagoda', en av de största i släktet man kan hitta i trädgårdar. Rododendronen 'Ramapo' i mitten är som en ljuslila kaskad, medan min klematis 'Blue Tapers' ('Cyanea') är snål med blomningen och ger varje år bara en handfull klockor.


Stäpplöken slår ut överallt, planerade och självsådder sida vid sida.


Bland lundväxter under hängsälgen syns plötsligt frilandsadiantumen veckla ut sina skira parasoller. Julrosen 'Metallic Blue' och kaukasisk förgätmigej ser häpna på, medan kejsarkronan oberört sneglar ned på uppkomlingen.


Med rätt vinkel kan man vila ögonen på mest gröna toner. Men redan nu laddar knoppande daggkåpa för sin explosiva gulgröna föreställning om några veckor.


Regn är finfin vattning och får man dessutom en magnifik regnbåge på köpet, ja då förlåter man snabbt sina fuktiga kläder. Det är något nätt och nigande över flocknävans nedböjda knoppar omgivna av gröna kjolar.

Häftiga rödbruna kontraster. Vårtörelns blad blir sedan gröna, druvflädern i mitten får gulgröna och flädern t h behåller dem röda hela sommaren. Den står med gulblommande körsbärsbenved och sparar själv sina knoppar till senare då de slår ut i vitrosa skyar vid midsommar.


Snart fylls den svala kvällsluften av äppelblommors fina och sofistikerade doft, en av mina absoluta favoriter.


Man skulle vilja servera maj som en dessert. Lockande rosavita knoppar och blad liknar mest sylt, grädde och glass.


Ovanför lila rododendron och gulbladig berberis svävar fjärilsazaleans ljusrosa små ansikten. Bladen står raka som ljusgröna lågor på grenarna innan de slår ut strax efter blommorna.

Exotiska gäster med spännande utseenden. Lönnvallmo (syn. lunddocka), blåregn och tolvgudablomma.



Strutbräken och blå vitsippa 'Robinsoniana' också kallad lavendelsippa.


'Flaming Purissima' i olika stadier av rodnande.

 
Den delikata svavelsippan, Anemone lipsiensis, är en naturlig korsning mellan vitsippa och gulsippa. Här växer den bland adiantumliknande ekbräken hämtad från skogen och blåskimrande funkia. Blekgult är en fantastiskt fin färg som kan kombineras med de flesta andra eftersom den ligger så nära det ljusgröna.


Gräsmattan klipps inte förrän lökbladen i den börjar vissna ned. Parterren liknar en övergiven och bortglömd plats där tulpanerna obekymrat dansar sin lilla stund på jorden.


Rosa och grönt i eleganta linjer. Tulpanerna har förtrollat oss sedan 1600-talet i allt fler färger och former.


Gröna toner. Utblommad vintergäck, mattbildande ekbräken och viridifloratulpanen 'Spring Green'. Blekt gula klockor har Uvalaria grandiflora som kallas guldrams eller sorgklocka), jättevallmon knoppas och storrams som man hittar vild.


Vem kan ana att det här brukade vara en snårig syrenhäck? Jag älskar min rena baksida med den låga muren och släta golvet nedanför den stora lönnen. Den står nere hos grannen så jag slipper de hungriga rötterna, men kan njuta av suset i löven och den vackra siluetten.


 Utblommade tulpaner är tacksamma motiv, några blänkande regndroppar gör dem ännu vackrare.


Smultron och mjölk i tulpanform. Sorten heter 'Marilyn' och är från 1976. Allt var inte juteväv på 70-talet. De vitrosa äppelblommorna klär fruktträden i samma ljuva toner.


Vita kejsartulpanen 'Purissima' skiftar vissa år i rosa. Eleganta liljeblommande 'Marilyn'är rosastrimmig. Rosa och violetta tulpaner bland röda 'Apeldoorn'.
Rosa, krusiga kanter på benvit tulpan som möjligen skulle kunna vara en 'Webers Parrot'. Polkagrisrandiga 'Carnaval de Nice'. Mörkviolett med vita kanter är 'Arabian Mystery'.


Träd och buskar vaknar, blommar och skjuter skott. Lärk, berberis och gran överst, gyllenlönn, sälg och flikbladig japansk lönn underst.


Den försiktiga lönnvallmon, Glaucidium palmatum, gör entré skyddad under sitt gröna blad som sedan förvandlas från mössa till klädsam krage.


Violetta toner hos vårnäva/knölnäva, Geranium tuberosum, rödbladig styvklematis (Clematis recta 'Purpurea') och bergklinten (Centaurea montana) 'Amethyst in Snow.


Stjärnmagnolian, Magnolia stellata 'Royal Star', lyser vit i kvällen, liksom äppelträdet som ska ge den goda lilla sorten 'Cox Orange' om fem månader.


Det är en fantastisk syn när ormbunkarna rullar upp sina nya blad. Speciellt den stora strutbräken, Matteucia struthiopteris, är imponerande.


Ormbunkar är en underskattad trädgårdsväxt. Speciellt de vintergröna, som denna spetsbräken, är värdefulla tillskott av grönska.


 Doftande narcisser är klassikerna Narcissus poeticus och N. 'Thalia', den senare kallas också "änglatårar'. I mitten en gräddvit hundtandslilja, Erythronium californicum 'White Beauty', som jag hoppas ska växa sig till en stor tuva.


Svart hus, svart tulpan. Den svartröda 'Queen of Night' har ett spännande namn, bra vilja att återkomma och trendig färg - en braksuccé.


Mera fräscht gulgrönt; guldhumle (Humulus lupulus 'Aurea'), gulbladig ängskavle (Alopecurus pratensis 'Aurea') och lundviva (Primula elatior). Våren är ljuvligt gulgrön!


Stora rosaröda nunneörten 'George Baker'är en fin lundväxt som vissnar ned bara ett par veckor efter blomningen. I lundens skugga sprider sig också violett fingertandrot, Cardamine pentaphyllos.


 Under äppelgrenar syns asiatiska hörnan med alldeles ljusgrön flikbladig lönn.


Den rödbladiga styvklematisen är fint sällskap till både färgstarka och bleka tulpaner.


Fruktträden blommar i vitt och rosa. Prydnadskörsbär, persikan 'Riga' och framför Aromaträdet hänger Clematis 'Columella'.


Stolta tulpaner mot sommarhimlen.


 Den röd-gul-vita skalan har flera tulpaner med god förmåga att återkomma. En gul som fått röda strimmor, möjligen 'Apeldoorn'. Vildarten sylvestris är liten och gracil. En vit form av T. gregii med vacker teckning.
Spontan gul tulpan med röda kanter som visade sig endast ett år. 'Sweetheart' i vitt med gult kommer troget. Men röda 'Apeldoorn'är t o m rena ogräset...


Från den asiatisk hörnan mot parterren är det inte många steg, men kontrasten är stor mellan symmetri och asymmetri. Stenarna ger struktur mitt i all grönska, lagrar värme och är sköna att gå på.


Ibland lockar annat än växter till att fånga något särskilt. Som en av de många katter som kommer smygande på tysta tassar. Eller ett glas vatten som kvällsljuset faller över.

 
Gnistrande droppar i en kirgislök, Allium aflatunense. Klicka gärna på bilden och se dropparna på nära håll, först då blir den riktigt spännande.


 Brungröna toner i vildvin, vinbär och rodgersia.


En fräck typ! Inne i rödbladiga styvklematisen, Clematis recta purpurea, dyker plötsligt en lysande tulpan upp som jag aldrig sett förut och definitivt inte köpt och planterat. Så är det med tulpaner, de kommer upp i nya skepnader och försvinner.


'Blue Diamond', en fylld violett sort som kommit tillbaka flera år med samma antal blommor.


Terrakottakrukorna ska sommarplanteras. Några penséer är först ut.


Smyrnatulpanen, 'Tulipa whittalii', vildart från Izmir (Smyrna) i Turkiet.
Ett stilla kinainspirerat arrangemang i svart och rött på verandan.
Den ståtliga kejsarkronan, Frittilaria imperialis, kräver ordentlig gödsling när den grönskar.


Enkel stentrappa av natursten leder upp till parterren från pergolan.


Löjtnantshjärtan är ett måste i trädgården. Det klenare vita trivs i halvskugga och det kraftigare rosa är lättodlat i det flesta lägen. Utmärkt snittblomma!

 
Nyutslagna bronsblad, Rodgersia podophylla, som om de står soligt behåller de lite av de rödaktiga tonerna, i skugga övergår de till helt gröna. Dårörten, Scopolia carniolica, gör ett kort framträdande och vissnar snabbt ned.

 
 Den vita tulpanen 'Purissima'är en vit mutation av den röda Mme Lefeber. Här har den fått en röd flamma, är det madamens gener som spökar?























Brunröd buskpion har hängande blommor så jag fick fuska lite när den skulle avporträtteras och hålla upp stjälken. Färgen är magnifik, men den blommar (som alla buskpioner) kort tid och det är bladen som är behållningen resten av sommaren.


Italien är inte så långt borta när blåregnets violetta klasar svävar framför en cypresslik thuja.


Blåregn kan ändra färg. Det här köptes som vanligt blått Wisteria sinensis, men till min förvåning slog det ut i vitt. Jag har också hört talas om det omvända, men hoppas att mitt ska fortsätta stabilt på den vita vägen.


En liten rosa ton finns det, men det är helt i  min smak och jag kunde inte vara nöjdare över den här överraskningen.


Primulan 'Miss Indigo'...


... och i sällskap med några av månadens blommor lagda i stenbänkens lilla vattenfyllda skreva.


Kombinationen rosa och gult gillar jag skarpt när blå himmel och grönska ackompanjerar. Några vita molntussar till är aldrig fel.


Ljuvliga vårärten borde fler få upp ögonen för, en av få perenner som blommar redan i maj.


Lavendelsippan är nästan ett nummer större än svavelsippan och det är jag glad för. Annars skulle kanske de ljusblå sipporna bli undanträngda av sina gula halvsyskon. De blå känns exklusivare och inte lika lättförökade, men det kanske bara är min erfarenhet,

 
Försommaren anländer i form av origami, den japanska konsten att vika papper till de mest häpnadsväckande resultat. Passande nog är det den japanska gyllenlönnens blad som liknar en fågel på väg fram mellan plisserade löv.


Som en exotisk målning av körsbärsblom på eleganta grenar är kasperbenved (Euonymus cornutus var. quinquecornutus). Kommer från Kina och blir max 2 m, men är långsam. På hösten har blommorna förvandlats till "kaspermössor" i lysande rosa och orange. En buske att njuta av hela säsongen, borde användas mera.


I trädgårdens alla hörn händer det saker. Tulpaner som satts och glömts gör sig påminda överallt. Rosenbräckor trivs i halvskugga på många ställen.


Bland bladen hos rödbladig styvklematis smyger den allra första nävan fram. Emot sig har den det föga poetiska namnet knölnäva, Geranium tuberosum, och anses av vissa som närmast ett ogräs. Men jag vill absolut inte vara utan dess tidiga blommor. Knölar säljs på hösten i små påsar.


Ännu en tidig favoritperenn: den anspråkslösa, men ljuvliga vårärten, Lathyrus vernus. Man vill ha många violetta skyar och det får man med lite tålamod för den sprider sig med frön om man inte nyper bort baljorna.


Torrt möter nytt. Kopparstarr har många strån som kan "kammas" ur med fingrarna spretande så handen blir en stor kam.


Soliga maj betyder hungriga bin i blommorna, men här är det ett vinbär på väg ner i en tulpan. Är det ett försök till korspollinering? Gula vinbär? Eller sötsyrliga tulpaner att göra saft på?


Nästan hela maj står svavelsipporna fint i skuggan vid verandan. Den gulblommande vårtöreln lyser upp t v och guldberberisen t h kommer att fortsätta sätta färg hela säsongen med sina blad.


Kind mot kind när den mogna lavendelsippan uppvaktas av knoppande tolvgudablomma. Sippan har fått några spännande grönstrimmiga blad i år.


Violett får liv av lite gult och det ges av hundtandsliljan 'Pagoda', en av de största i släktet man kan hitta i trädgårdar. Rododendronen 'Ramapo' i mitten är som en ljuslila kaskad, medan min klematis 'Blue Tapers' ('Cyanea') är snål med blomningen och ger varje år bara en handfull klockor.


Stäpplöken slår ut överallt, planerade och självsådder sida vid sida.


Bland lundväxter under hängsälgen syns plötsligt frilandsadiantumen veckla ut sina skira parasoller. Julrosen 'Metallic Blue' och kaukasisk förgätmigej ser häpna på, medan kejsarkronan oberört sneglar ned på uppkomlingen.


Med rätt vinkel kan man vila ögonen på mest gröna toner. Men redan nu laddar knoppande daggkåpa för sin explosiva gulgröna föreställning om några veckor.


Regn är finfin vattning och får man dessutom en magnifik regnbåge på köpet, ja då förlåter man snabbt sina fuktiga kläder. Det är något nätt och nigande över flocknävans nedböjda knoppar omgivna av gröna kjolar.

Häftiga rödbruna kontraster. Vårtörelns blad blir sedan gröna, druvflädern i mitten får gulgröna och flädern t h behåller dem röda hela sommaren. Den står med gulblommande körsbärsbenved och sparar själv sina knoppar till senare då de slår ut i vitrosa skyar vid midsommar.


Snart fylls den svala kvällsluften av äppelblommors fina och sofistikerade doft, en av mina absoluta favoriter.


Man skulle vilja servera maj som en dessert. Lockande rosavita knoppar och blad liknar mest sylt, grädde och glass.


Ovanför lila rododendron och gulbladig berberis svävar fjärilsazaleans ljusrosa små ansikten. Bladen står raka som ljusgröna lågor på grenarna innan de slår ut strax efter blommorna.

Exotiska gäster med spännande utseenden. Lönnvallmo (syn. lunddocka), blåregn och tolvgudablomma.



Strutbräken och blå vitsippa 'Robinsoniana' också kallad lavendelsippa.


'Flaming Purissima' i olika stadier av rodnande.

 
Den delikata svavelsippan, Anemone lipsiensis, är en naturlig korsning mellan vitsippa och gulsippa. Här växer den bland adiantumliknande ekbräken hämtad från skogen och blåskimrande funkia. Blekgult är en fantastiskt fin färg som kan kombineras med de flesta andra eftersom den ligger så nära det ljusgröna.


Gräsmattan klipps inte förrän lökbladen i den börjar vissna ned. Parterren liknar en övergiven och bortglömd plats där tulpanerna obekymrat dansar sin lilla stund på jorden.


Rosa och grönt i eleganta linjer. Tulpanerna har förtrollat oss sedan 1600-talet i allt fler färger och former.


Gröna toner. Utblommad vintergäck, mattbildande ekbräken och viridifloratulpanen 'Spring Green'. Blekt gula klockor har Uvalaria grandiflora som kallas guldrams eller sorgklocka), jättevallmon knoppas och storrams som man hittar vild.


Vem kan ana att det här brukade vara en snårig syrenhäck? Jag älskar min rena baksida med den låga muren och släta golvet nedanför den stora lönnen. Den står nere hos grannen så jag slipper de hungriga rötterna, men kan njuta av suset i löven och den vackra siluetten.


 Utblommade tulpaner är tacksamma motiv, några blänkande regndroppar gör dem ännu vackrare.


Smultron och mjölk i tulpanform. Sorten heter 'Marilyn' och är från 1976. Allt var inte juteväv på 70-talet. De vitrosa äppelblommorna klär fruktträden i samma ljuva toner.


Vita kejsartulpanen 'Purissima' skiftar vissa år i rosa. Eleganta liljeblommande 'Marilyn'är rosastrimmig. Rosa och violetta tulpaner bland röda 'Apeldoorn'.
Rosa, krusiga kanter på benvit tulpan som möjligen skulle kunna vara en 'Webers Parrot'. Polkagrisrandiga 'Carnaval de Nice'. Mörkviolett med vita kanter är 'Arabian Mystery'.


Träd och buskar vaknar, blommar och skjuter skott. Lärk, berberis och gran överst, gyllenlönn, sälg och flikbladig japansk lönn underst.


Den försiktiga lönnvallmon, Glaucidium palmatum, gör entré skyddad under sitt gröna blad som sedan förvandlas från mössa till klädsam krage.


Violetta toner hos vårnäva/knölnäva, Geranium tuberosum, rödbladig styvklematis (Clematis recta 'Purpurea') och bergklinten (Centaurea montana) 'Amethyst in Snow.


Stjärnmagnolian, Magnolia stellata 'Royal Star', lyser vit i kvällen, liksom äppelträdet som ska ge den goda lilla sorten 'Cox Orange' om fem månader.


Det är en fantastisk syn när ormbunkarna rullar upp sina nya blad. Speciellt den stora strutbräken, Matteucia struthiopteris, är imponerande.


Ormbunkar är en underskattad trädgårdsväxt. Speciellt de vintergröna, som denna spetsbräken, är värdefulla tillskott av grönska.


 Doftande narcisser är klassikerna Narcissus poeticus och N. 'Thalia', den senare kallas också "änglatårar'. I mitten en gräddvit hundtandslilja, Erythronium californicum 'White Beauty', som jag hoppas ska växa sig till en stor tuva.


Svart hus, svart tulpan. Den svartröda 'Queen of Night' har ett spännande namn, bra vilja att återkomma och trendig färg - en braksuccé.


Mera fräscht gulgrönt; guldhumle (Humulus lupulus 'Aurea'), gulbladig ängskavle (Alopecurus pratensis 'Aurea') och lundviva (Primula elatior). Våren är ljuvligt gulgrön!


Stora rosaröda nunneörten 'George Baker'är en fin lundväxt som vissnar ned bara ett par veckor efter blomningen. I lundens skugga sprider sig också violett fingertandrot, Cardamine pentaphyllos.


 Under äppelgrenar syns asiatiska hörnan med alldeles ljusgrön flikbladig lönn.


Den rödbladiga styvklematisen är fint sällskap till både färgstarka och bleka tulpaner.


Fruktträden blommar i vitt och rosa. Prydnadskörsbär, persikan 'Riga' och framför Aromaträdet hänger Clematis 'Columella'.


Stolta tulpaner mot sommarhimlen.


 Den röd-gul-vita skalan har flera tulpaner med god förmåga att återkomma. En gul som fått röda strimmor, möjligen 'Apeldoorn'. Vildarten sylvestris är liten och gracil. En vit form av T. gregii med vacker teckning.
Spontan gul tulpan med röda kanter som visade sig endast ett år. 'Sweetheart' i vitt med gult kommer troget. Men röda 'Apeldoorn'är t o m rena ogräset...


Från den asiatisk hörnan mot parterren är det inte många steg, men kontrasten är stor mellan symmetri och asymmetri. Stenarna ger struktur mitt i all grönska, lagrar värme och är sköna att gå på.


Ibland lockar annat än växter till att fånga något särskilt. Som en av de många katter som kommer smygande på tysta tassar. Eller ett glas vatten som kvällsljuset faller över.

 
Gnistrande droppar i en kirgislök, Allium aflatunense. Klicka gärna på bilden och se dropparna på nära håll, först då blir den riktigt spännande.


 Brungröna toner i vildvin, vinbär och rodgersia.


En fräck typ! Inne i rödbladiga styvklematisen, Clematis recta purpurea, dyker plötsligt en lysande tulpan upp som jag aldrig sett förut och definitivt inte köpt och planterat. Så är det med tulpaner, de kommer upp i nya skepnader och försvinner.


'Blue Diamond', en fylld violett sort som kommit tillbaka flera år med samma antal blommor.


Terrakottakrukorna ska sommarplanteras. Några penséer är först ut.


Smyrnatulpanen, 'Tulipa whittalii', vildart från Izmir (Smyrna) i Turkiet.
Ett stilla kinainspirerat arrangemang i svart och rött på verandan.
Den ståtliga kejsarkronan, Frittilaria imperialis, kräver ordentlig gödsling när den grönskar.


Enkel stentrappa av natursten leder upp till parterren från pergolan.


Löjtnantshjärtan är ett måste i trädgården. Det klenare vita trivs i halvskugga och det kraftigare rosa är lättodlat i det flesta lägen. Utmärkt snittblomma!

 
Nyutslagna bronsblad, Rodgersia podophylla, som om de står soligt behåller de lite av de rödaktiga tonerna, i skugga övergår de till helt gröna. Dårörten, Scopolia carniolica, gör ett kort framträdande och vissnar snabbt ned.

 
 Den vita tulpanen 'Purissima'är en vit mutation av den röda Mme Lefeber. Här har den fått en röd flamma, är det madamens gener som spökar?

Jag vet inte riktigt hur det hände, men plötsligt föll alla bitar på plats utan någon riktig plan alls egentligen. Blåregn nr 2 (som köptes för att nr 1 vägrat blomma i åratal) visade sig vara vitt och inte blått och växte ohämmat. Den blekgula nunneörten sådde sig i hela rabatten under där lila allium alltid spelat huvudrollen. Och i år blommade fröplantorna av rödbladigt hundkex efter höstens flytt till parterrens mitt. Allt harmonierade och blev en riktigt fullträff att se fram emot varje juni, man ändrar inte ett vinnande lag.

E N  S T E K H E T  B Ö R J A N på sommaren med temperaturer nära +30. Det växer så det knakar i blåregnet och rosorna trots mitt tunna jordlager. Kompost, kompost, kompost, det är räddningen. Jag begriper inte folk som inte har en kompost och som tycker det verkar svårt (?). Ja det går att komplicera processen  med tal om den perfekta nedbrytningen med rätt material, placering, blandning, fukt, tillsatser, osv osv. Men den enkla sanningen är att om man lägger skräpet på marken så bryts det med tiden ned  till en smulig kompostjord. Så ingen borde avstå från att låta allt material stanna i trädgården istället för att köra bort det. På så sätt ökas jordvolymen man har alldeles gratis och det blir en naturligt fungerande jord med kryp och mikroorganismer.

 
Hundkex i trädgården? Ja, om det bär det träffande namnet 'Ravenswing' (Korpvinge) så är det ett spännande tillskott. Det frösår sig lite lagom, en del plantor återgår dock till vanlig grön form. Även som fröställning är det vackert med rödtonade blad och stjälkar. De vita blomställningarna svävande som molntussar mot knallblå sommarhimmel är dock huvudargumentet för att släppa loss det i full frihet.


Ännu en perenn som är sorgligt oälskad av allmogen, men i viss mån kompenserad av mina heta känslor. Gullbåge (Chiastophyllum oppositifolium) är det passande namnet på den lilla krypande marktäckaren med så elegant nickande blomställningar. Tycker det är något lätt asiatiskt över formen och att den passar  t ex med gulstrimmigt hakonegräs. Sägs trivas i både sol och skugga och i lite torrare lägen. Ett plus är de vintergröna, sedumlika blad som dessutom finns i vitbrokig form för dem som inte kan få nog av upphetsande upplevelser.


Lek med proportioner. Gången smalnar avsiktligt av längst in och lurar ögat att tro att den är längre än den är. Ett "falskt perspektiv" som förhöjs av figuren vid slutet. Den är bara ett par dcm hög.


En sällsynt övernattning på kolonin och en mycket tidig morgon blev ett möte med opievallmon vars flikiga kronblad lyste som etsade i det skarpa ljuset. Just de fransiga formerna av opievallmo (P. somniferum) kallas också fjädervallmo (P. somniferum Laciniata-gruppen). Lite lustigt eftersom det finns den fyllda varianten som kallas pionvallmo i arten, men som inte fått eget vetenskapligt namn. Ja, det finns många utseenden och de korsar sig och bjuder på överraskningar varje år.


Borttappat namn på denna undersköna klematis. Det blir så när man räddar halvdöda plantor i mängder och slutar räkna på 53... De flesta är heldöda numera, men
ett femtontal tog sig.


Jag törs nästan kalla det den ultimata lyxen, vitt kinesiskt blåregn och rosen 'Gloire de Dijon'. Den senare anses kinkig och den stod och surade i flera år efter att jag flyttat den. Köptes som en halvdöd rearos och sattes ut med en massa andra sådana här och där på vinst och förlust. Förhoppningarna var inte så höga och projektet slarvades till med bortappade namn och ihopblandade plantor. Så dök en sådan här skönhet upp vid staket vid vägen. Himmel och pannkaka, det är ju klätterrosen 'GdD'! Den kan inte stå vid ett lågt staket i blåst och kyla. Raskt flyttades den till spaljéen närmast huset i det  varmaste läge som gick att uppbringa. Stod sedan helt stilla och växte inte en tum på ett par år. Så sköt plötsligt ett rött spjut upp från basen. Spjutet övergick följande år i grönt och fick sidoskott. I år kom en handfull knoppar som svällde och svällde. Och undra på det, de var sprängfylla med kronblad och likt gigantiska popcorn exploderade de till rosor stora som handflator. Wisterian stod stum av häpnad och bara beundrade sin nya vän, ja vilket par det blev!

 
Ordning och reda. Allt utrymme är utnyttjat till sista centimetern. Dahlior, buxbom och försök med sticklingar av mina växter. De absolut lättaste är färgkulla och myrtentry. Bara en cm med ett par blad rotar sig och utfallet är nästan 100%! Myrtentryn ska jag prova att göra bonsaier av för den växer så rasande snabbt så det borde gå tillräckligt fort så man inte somnar. Jag har inte en japans tålamod.


Helt vanlig, banal tusensköna. Men så vacker med den lilla rodnaden mot den gula mitten.


Den silvervita stocken jag blev så kär i att jag enleverade och räddade den från att förnedras till banalt biokol. Nu vilar den så vackert bland stormhattsranunkel och ormunkar. Men ser ni vad jag ser? Är det fortfarande en trästock? Ånej, det är en flasknosdelfin som kommer farande och vad sådana hittar på kan man aldrig vara säker på.


Man är på ett berg och bygger ett stenparti.


Drömlik och osannolik. Den blå färgen hos himmelsnunneört blir inte mindre märklig när den kontrasterar framför en bronsbräkens rödbruna toner.


Ljuvt så det förslår. Pastellakleja dansar med silverfryle och de är verkligen ett vackert par.


Den doftande, klassiska, gula dagliljan hade jag svårt att kombinera med något. Liljan är så stor och dominant med sina många blad åt alla håll. Men så kom jag på att ormbunkar skulle kunna vara en värdig motståndare. Tillsammans ger de lite djungelkänsla och liljan kontrasterar med bladen och är fin även utan blommor.


Vitt och gult nr 1: blomsterkornell framför guldhumle.


Vitt och gult nr 2: doftschersmin och gyllenlönn.


En lustig figur är solvända i fylld röd form.


En randig ros vill man förstås ha och bland det tiotal som finns i handeln valde jag 'Ferdinad Pichard'. Orsak? Den remonterar i september och det är ovanligt bland de randiga sorterna.


Vildvinsgrottan blev en rosgrotta ett par veckor när 'Constance Spry'öppnade sina bollformade knoppar till rosa bomber. Tyvärr sker detta bara en gång per sommar, men det finns ingen som kan matcha hennes växtkraft. Jag är nästan rädd att vildvinet ska ta skada!

Rosor, pioner och violett nepeta, det är blommor överallt.


Hakonegräset stiger fram som en gul spindel ur den gråblå funkian 'Halcyon'.


Har man gott om rosor, varför inte göra en champinjonsallad de luxe?


Odlad på Orust i ett sekel och finns numera i handeln, fjädernejlikan 'Marieberg'. Doftar precis som nejlikor ska göra och man kan gärna sätta några i vas inomhus regniga dagar när man inte går ut så gärna.

Klipp inte ligustern innan blomningen! Doften av honung sveper dit vinden bär och man får den plötsligt i näsan och får njuta.


Sett genom lärkens silverbarr ser allt mycket grönare ut. Utom en rosa krolllilja som fortfarande ser lika rosa ut.


"Vad är det för träd du har där?" undrar en några, men se det är inget träd. Bara en tjugo år gammal silverkaprifol som klänger på sidan av en portal.


Klematis och humle möts från var sitt håll på en portal. Man får plocka bort lite blad från humlen annars riskerar de rosa blommorna att helt försvinna in i sin kavaljers väldiga famn.


Det bästa sällskapet till lavendel utser jag härmed färgkulla till. Om det är den gräddvita sorten 'Sauce Hollandaise' vill säga. Det är alltså INTE prästkragar på bilden. Titta på de urtunna stjälkarna som bär upp blommor likt ståltråd. De svävar så elegant, nästan tyngdlösa, bland lavendelns spiror.


Undrar när detta bo skapades? Den ljusgrå stolen t h flyttas nämligen aldrig och jag kikade bara in för att kolla målningen på den mörkgrå spaljéen.


Fläcklilja heter den ljusgula liljan som påminner om krollilja. Den här kommer från Korea och Amur, men trivs alldeles utmärkt i svensk jord.

Grannen nedanför på berget har en avundsvärt avslappnad inställning till sin trädgård. "Vi klipper inte gräset förrän tusenskönorna börjar blomma ut". Jag förstår dem.


Asklönnen bakom huset växer så jag tror inte den kommer att stanna på fyra meter. Att jag klipper lite verkar bara uppmuntra den. Det var inte meningen.


En del växer planerat och annat spontant. Blandningen tycker jag om, men det är en balansakt för man får se upp och rensa så det inte går på tok med jobbigt mycket fröplantor i skrevor och kanter. Den självsådda engelska vallmons pigga gula och orange toner lyser mot ljust grönt och sobert vitt. Det är fjällbrud, skuggbräcka och stjärnflocka som står för det vita tillsammans med vitkantad buxbom. Grå sten är alltid vackert, men speciellt mot de här ljusa och friska färgerna tycker jag.



Ungdomens fasta knoppar och första skrynkliga blå kronblad. En självsådd näva, de blir alla lite olika blå.


Himlen är, om inte varm, i alla fall ljus och allt växande vill ha så mycket som möjligt. Kaprifolen tar priset med sitt försök som listig kobra. Det fungerar några dagar, sedan tvingas den dra sig tillbaka bland syrens grenar.



Shock horror! Gult, orange och... rosa? Javisst, "orange is the new black"även i min trädgård. Gärna tillsammans med rosa, en självsådd digitalis säger jag ALDRIG nej till.


Färgkontrast som fascinerar. Blådaggig jätteruta 'Elin' möter japansk blodlönn. Den mörka stjärnflockan finns i samma plantering där det röda återkommer i blodax och dvärgberberis.


Överraskad av det vackra ogräset klöveroxalis. Igen. Denna gång dök det upp framför den gula tuvtåteln 'Tatra Gold' med dramatisk effekt. Men det är farligt att släppa oxalisen helt otyglad, det kan bli ett arbetsamt rensande i framtiden.


Gula nyanser ska lysa upp det gröna och det börjar äntligen likna något. Mest lyser den lilla klicken ilsket gulbladig berberisen mitt i bilden.


Den vilda baksidan där strutbräken klamrar sig fast på norrvänd bergsida.

Mattram är en söt, men lite banal (?) växt som dyker upp överallt med fröplantor. På föregående bild syns de uppe i vänstra hörnet. Den fyllda varianten har ljusgröna blad (ovan t v) medan den med gulgröna blad har enkla. De är bra som "utfyllnad", speciellt på hösten. Jag flyttar knoppande fröplantor från deras självvalda plats till ställen som ser lite färglösa ut. Olika ålder på plantorna gör att det finns blommor hela säsongen. Väl utblommad är det bara att klippa ned den till roten så börjar den om. De blir sällan mer än ett par år på samma plats.


Spännande färgkombination av lime, rödbrunt, mörkgrönt och vitt. Vem kunde ana att utblommad rhododendron och ett banalt astilbeblad skulle bli perfekta partner till den strålande vackra klockvippan 'Stoplight'? Man tror att man känner sin trädgård, men blir ändå ständigt överraskad.

Fraktaler, element som bygger större element med samma grundform. Kvistar blir grenar som blir stammar. Eller gatunät av smågator som blir huvudgator som blir motorleder. Bladet är en kinesisk vippvallmo som knoppas i mitten.


En glasskål fylld med vatten bryter ljusen likt ett prisma.

Blad och knoppar fångar ibland intresset när jag sitter stilla och låter mina ögon vandra över trädgården. Då är jag snabbt på benen för att fånga ljuset som gjorde att motivet stod fram ur grönskan. Styvklematis, ros och höstflox blev den här trion.


På landet på Södermalm. Förstorar man bilden ser man ett flygplan på väg till Bromma som råkat hamna mitt i bildens överkant.


Silvermartorn (Eryngium giganteum) är en ståtlig tvååring som dyker upp på torra ställen som vid stenkanter och mellan plattor.


En mosaik av olika stenar och plattor. Man tänker på antika romerska golv och gator man ser runt Medelhavet.


Det var lätt att tro att det var en krollilja som skulle slå ut, men det blev betydligt mera spännande. Men det var en bortglömd fläcklilja som gjort entré.


Som ett fat med marsipan ligger några av mina rossorter (de blir ständigt fler).

Några av de mera märkliga formerna i juni. Honungslökens fyrverkeri, pagodblommans våningar och jordrökens sirliga rankor. Den senare är en vild besökare jag aldrig sett förut i hela mitt liv trots att den ska vara vanlig. Släkt med nunneört och ettårig, den får gärna stanna!


Svala färger när nävan "Midnight Reiter" möter blåsvingel.

Mycket av min lilla yta är reserverat för sensommarblommande perenner så jag har jämnt skägg att få färg efter lökarna i maj. Men åtta stora nepeta gör verkligen jobbet i buxbomskvarteren. Den sena Allium 'Globemaster' blommar nästan hela månaden. Bladen vissnar inte samtidigt som blomningen som på många andra alliumsorter. Istället är de breda och tar stor plats, speciellt som det blir sidolökar varje år. Lökarna är mystiskt "gummimjuka", inte alls hårda som de flesta lökar. Nävan som tittar fram är den numera omoderna 'Brookeside'. Digitalis och opiumvallmo i mitten kommer i olika toner varje år.


Den asiatiska hörnan i väster sedd från taket i kvällsljus.


En namnlös ängsnäva i vitaste vitt som dyker upp spontant här och där.


Baptisia australiensis


Trädgård och berg flyter ihop med hundkäxen utanför och vallmo och lupiner innanför.






En japansk trädgårds stenar har inspirerat mig att komponera en egen variant.




Blågull (Jakobs stege) självsår sig gärna och unga plantor kan blomma senare på sommaren eller t o m under hösten. Bland trappstenarna har annat dykt upp, som näva och nepeta, och förvandlat den till en liten målning.


Ett gammalt glas från Orrefors är min törstsläckare varma dagar.

Kvällsljus ger bekanta växter nya utseenden. Detaljer man inte tidigare lagt märke till lyser plötsligt upp några minuter. Man måste vara snabb innan allt går förlorat i de allt djupare skuggorna.








Kameran står på det ihopfällda bordet mot väggen och knäpper bilden bakom ryggen på mig.





Vitt och fluffigt, men väldigt olika i höjd. Trebladspira, Gillenia trifoliata, blir uppemot meterhög medan skuggbräckan och spetsmössan nöjer sig med att sväva 20-30 cm ovanför marken.



Ett mörkare rödrosa löjtnantshjärta, Lamprocapnos spectabile 'Valentine', kom för några år sedan. Roligt med en ny variant av en så välkänd och älskad perenn.

 
En favorit bland ormbunkar är horttunga vars nya blad är obeskrivligt levande.


Alliumen slår ut med tunna stjärnor som tillsammans ger intryck av ett nästan massivt klot.


Med stigande ålder (?) blir jag mer förlåtande mot tidigare avskydda färger. En guldakleja skulle ha fått vända i dörren, men nu beundrar jag den våldsamt.

 
 En oemotståndlig röra av lavendel och rödrosa nävan 'Patricia', färgkullans gula knappar och rosen 'Souvenir de la Malmaison'.

HÖGSOMMAR OCH EN KALL JULI när alla ska ha hemester. Hemskester? Det mesta växer bra ändå och klematisen uppskattar regnen. Det ska tydligen vara en veritabel hemsökelse av sniglar i landet i år, men.. schhh... i Tanto är de färre än på länge.


En mörk ingång t v och en ljus t h, båda leder till den "hemliga" baksidan av huset.


Mina svala färger hettar aldrig till, de smyger bara ihop och låter sig kombineras nästan hur som helst. Rosa blodtopp och en namnlös klematis i violett, det finns dussintals i den färgen så man är väl förlåten för att ha slarvat bort namnet.


Blodtoppen får snart sällskap av ormroten 'Firetail' och då gör det inte så mycket att den vid det laget övergått till grårosa fröställningar. Det blir i alla fall en intressant kombination. Så vill man ha det, det vissnande ska se så bra ut att man inte vill ta bort det.


Det har växt mycket smultron på kolonin eftersom de planterats som marktäckare och spridits sitt friskt. Jag rensade bort många för att de trasslar in sig i perenner och rent ut sagt irriterar mig. Men ibland hittar man en härlig planta på oväntat ställe, full av mogna bär, vilken lycka!


De sista strålarna av kvällssol glöder ikapp med rödorange rosenböna.

Gult i alla former vinner allt mer mitt hjärta. Hoppas det snart blir mera populärt för annars missar sådana lysande juveler som hansonii-lilja t v och doftande sommarviva t h. I mitten blommar färgkullan i flera veckor.


Raden av hinkar och krukor fungerar som "staket" för bakom stupar det brant ett par meter mellan schersmin och syrener. Här är det form och färg på bladen som är varierande och kontrasterande. Tuvrör blommar i ljust violett och mörk perukbuske tar upp färgen. Murgröna och gulbladig smällspirea lyfter fram varandra och min favorit kinesisk vippvallmo bidrar med sina fikonlika blad svävande ovanför.


Min favoritfunkia 'Francis Williams' tillsammans med uddbräken och liten häxört. Den senare i kruka eftersom den sprider sig fruktansvärt med rötterna.


En närmare titt på floxen 'Ingeborg från Nybro'. Den allra första blomman följs snart av fler som ligger väntande i sina knoppfodral, men sticker ut sina lilarosa spetsar.

Lek med vatten! Varma dagar är man glad för varje litet vattenblänk som svalkar och ger liv åt hårda ytor. T h har ett stort askfat av blått glas ersatt fyra gatstenar. Det rymmer ett par cm vatten som drar blicken till sig och speglar växtligheten. T v slingrar gruset på botten av "bäcken" från stuprörets mynning fram till törstiga gräs, bambu och ormbunkar. De släta stenarna som kantar sidorna var överblivna och hittade här sitt hem. De blev en vacker japanskt inspirerad kontrast mitt i den regelbundet stensatta ytan.


Av alla drygt femtio klematis jag planterade för ett par år sedan har ett dussin eller så tagit sig. De var alla halvdöda på väg till containern så jag gav dem en sista chans. Utfallet har blivit att stora, olika violetta har överlevt medan nästan alla andra utseenden försvunnit. Och de passar min färgskala väldigt bra, speciellt mot gulbladig bakgrund som här mot asklönnen 'Kelly's Gold'. Sorten kan vara 'Luther Burbank', men kanske kommer jag på en annan, mera trolig, med tiden.


Temynta, höstflox och rödmalva tumlar om i rabatten och blandar sina violetta toner.


Den mest utomjordiska uppenbarelsen i år och något jag inte minns ha sett förut. En liten sedum överraskade med dessa stirrande små "ögon" som man fick böja sig djupt för att se in i.


Inte prästkrage utan färgkulla, Anthemis 'Sauce Hollandaise'. Som namnet antyder är den aningen ljusgul och svävar på tunna stjälkar.


Mystiska former lyser i sommarnatten. Daggrutan har citrongula blommor och blådaggigt bladverk. Den utblommade kungsnävans luddiga frökapslar innehåller inget som kan gro då arten är en steril korsning.


Länge har jag velat ha en pagodblomma eller lejonsvans som den ibland också kallas. Vinterns vackraste fröställningar bjuder den på efter sommarens gula sommarklänning.


Kvällsljuset faller snett in från väster och tänder den koreanska plymspirean några minuter innan solnedgången.


Sommarens stora tillskott är en gulbladig katalpa på den plats där en hängsälg fick göra sorti. Blåbladig funkia 'Halcyon' under får den att se ännu gulare ut genom komplementfärgprincipen.

 
Färger så läckra att man inte trodde de fanns. Astrantia 'Rubra' och riddarsporren 'Crystal Delight'.


Som en dansös som sträcker armarna uppåt ser den klarblå axveronikan ut.


Mörka blad har ängsnävan 'Midnight Reiter' och den passar lika bra framför gråbladigt som gulbladigt sällskap.


Sommarens häftigaste färgchock när engelsk vallmo trasslade in sig i bronsbräkenblad.


Som en rad sträckande fåglar mot blå himmel ter sig blodbräken när den låter sina nya skott sväva ut åt alla håll.


Lugnt utan blommor, men många färger ändå. Gulbladig fläder och rosaröda blad på fjärilsazalean. Gulbladig berberis och gråblått i funkia och alpros.


Allium christophii, stäpplök, har riktigt stora stjärnor i sitt runda huvud.


Röda stjärnöga och rabatteterneller kantar gången framför en grå stol.


Rosaröda indiska fingerörten är ingen svårodlad sak, tvärtom. Får den stöd av andra växter kan den klättra upp till brösthöjd.



Ormbunkar är väl knappast vad de flesta beundrar mitt i sommaren, men det gör jag med min uddbräken.

Lavendel har fått växa fritt på berget och breda ut sig utan klippning. I det torra läget trivs blåsvingel och (med lite hjälp) även ulleternell, tuvtåtel och kopparstarr.


Den mystiska blå himmelsnunneörten vars blomma går i blågrönt OCH blåviolett. Dessutom doftar de skarpt som knallpulver! De ljusgröna bladen har små karaktäristiska röda fläckar.

Vitklöver härjar i gräsmattan och kungsliljan doftar. Den fulländade skönheten strandmalva tål dessvärre inte frost utan måste tas in till vintern (ska försöka). Vita molnet av sandlilja blir dock större för varje år.


En riktig sommaräng av löjtnantshjärta, nepeta, violer, mattram, vita storklockor och massor av... borstnejlikor! Jag tycker inte ens om borstnejlikor. Men de har börjat så sig vilt och kommer i alla nyanser mellan vitt och mörkrosa, helt okontrollerat som det blir med tvååringar. Och jag ger mig, de är alldeles underbara. Som sakta smältande glassar i jordgubb och vanilj.


Förlåt, men jag kan inte slita mig från sommarängen. Den helt oplanerade röran är oemotståndlig.


Okej, sista karamellen. Syrligt rosa nejlikor och mintigt blåviolett nepeta smälter på tungan.
Lite violsmak här och där sitter också fint.

När det är svårt att nå in till motivet med kameran brukar jag sträcka fram den och trycka av på vinst och förlust. Och det kan bli intressanta kompositioner.


Axveronikan är en underskattad växt, den frösår sig vilt och målar omöjliga ställen blå. Den mer aristokratiska kransveronikan håller sig snällt på sin plats.


Ibland ser det ut som om man arrangerat de märkligaste motiv. Som när vallmokapseln dök upp på ormbunksbladet. Såg mest ut som ett klot som råkat rulla dit.


Drakenbergsparken nedanför Tanto liknar mest en torr savann. Här borde zebrahjordar dra förbi och giraffer flockas runt träden. På berget i bakgrunden hållet Tantos kolonister liv i sina trädgårdar bland de gröna kronorna.


Syrenlila storblommig klematis med ganska smala och spetsiga kronblad som ger den ett stjärnliknande utseende. 'Bagatelle' heter sorten. Klematis gillar inte riktigt min lätta och torra jord, men med lite kärlek kanske den stannar.


En riddarsporre i närstudie.


Vanlig sibirisk vallmo blev fint sällskap till ljusgul färgkulla. Vallmon är kortlivad och måste kunna fröså sig för att bli kvar i trädgården. Färgkullan är inte heller långlivad, men några år ska den hålla ut.


Den som fick infallet (det var inte jag) att låta purpurklätt så sig intill nävan 'Patricia', den visste vad hen gjorde! Speciellt som klätten fått ett rosa öga, "Oculata" kallas den varianten. Jag hade först bara vita, men så plötsligt hade somliga små ögon. Fula tyckte jag ända tills detta ljuva möte uppstod.


Svårt att göra purpursporren rättvisa på bild, den är så stor och luftig att det är knepigt att få med karaktären i en närbild. Små lejongapslika blommor i mängder, den rosa sorten här har vita och violetta syskon. Frösår sig rikligt och dyker upp både här och där, sånt bus gillar jag.


Ingen sommar utan den snälla stjärnflockan som fått en myskmalva som uppvaktning i år.


Persikoträdet blev är så tungt av frukter att toppen lagt sig över gången. Girig som man är blev det minsann inte gallrat. Och hur slutade det? Toppen blåste av! Men det gjorde inget, bara bra att hålla nere höjden.


Krans efter krans av blad och blomsamlingar har gett kransveronikan sitt namn. Sorten 'Fascination' eller arten Veronicastrum virginicum är lite mer färgstarka än många av de andra urtvättade namnsorterna.


Blå höstflox, klematis 'Durandii' och en riddarsporre med förlorat namn håller den blå lågan lysande efter midsommar.


Bakom husen som klättrar upp på andra sidan Drakenbergsparken trängs bilarna på Hornsgatan och polis- och ambulansbilars sirener tjuter högt då och då. Brommaflyget dränker allt tal när de startar och landar. Men så är det i en storstad. Bara luftballongerna smyger stilla fram tills de flåsar till med sin heta andedräkt.


Upp genom lönnvallmons flikiga blad tittar den höga stjärnlöken fram. En lite okänd lökväxt som är lättodlad och kommer troget varje år. Roligt med en så sent blommande lök.


Gråmalvan 'Barnsley' ska vara vit, men den rosa färgen ligger latent och kan ta över när som helst. Här har ett par blommor på en kvist gått över till rosa bland alla de vita.


Ett mystiskt rutmönster uppstår bland korsande strutbräkenblad.


Kikar man ut mot andra hållet syns en slingrande gång som blivit allt smalare genom alla självsådda trevligheter som dykt upp i kanterna.


Genom skuggan under pergolan mot sol och värme.


Gult ar milt och vackert när det drar åt ljusgrönt. Rutan är en daggruta och flädern heter 'Sutherland Golden'.


Två meter hög kan den kinesiska vippvallmon bli och det hoppas jag innerligt att den ska nå upp till hos mig. Men även den unga plantan blommar med stora beigerosa plymer.


Speglingen i den rostfria kannan visar ingången till pergolan.


Utblommad kärrtörel, nästan vackrare nu än då.


Krusbär och vinbär är bäst direkt från busken.


Att vara på ett berg när torkan slår till innebär vattning kvällstid.


Dagliljan 'American Revolution' laddar med täta samlngra knoppar under de första rödbruna blommorna.


Lyktor i alla former, ute och inne, behövs när man inte har de där två små hålen i väggen.


Inspirerad av holländske Piet Oudolf som skapat häckar som mjukt formade kulisser klippte jag min raka liguster i mjuka vågor istället. Blev både vackrare och roligare för ögat.


Medelhavsvärme och medelhavsmat.


I tusentals år har människan fascinerats av akanthusen som växer runt Medelhavet. Men det är bladets djupa flikar som avbildats mest, här är istället blomställningen.


Absolut symmetri avslutar axeln genom trädgården. Ett vitt vinbär har flyttats dit som slutpunkt. Under ska små jordgubbsplantor växa till sig för att ge bär nästa år. Bakre häcken är liguster och längst fram står ett par buxbom som klippts till kuber med spetsiga toppar.


Som gjorda av silkepapper är myskmalvans, Malva moschata, vitrosa blommor som slår ut i stora mängder.


En lockande lilja som tyvärr inte doftar ett dugg. Lite trist, man vill ju ha doft OCKSÅ!


Nyss var de ludna knoppar som förvandlades till dansande yviga kjolar några dagar. Nu liknar de något som lever i havet, som maneter. Eller havstulpaner i pistage och choklad.


Ibland är både knoppen och den kvarblivande fröställningen intressantare än själva blomperioden. Det här ska bli en vit bolltistel, Echinops sphaerocephalus. Klicka upp bilden och se hur isigt frostigt allting ser ut, mitt i sommarvärmen.


Jätterutan, Thalictrum 'Elin', kan bli två och en halv meter, jisses!


Den gamla ståtliga kungsnävan, Geranium magnificum, står sig bra bland alla nya korsningar. En steril hybrid från 1800-talet då turknäva, G. ibericum korsades med kaukasisk näva, G. platypetalum.



Midsommar och vem klarar sig då utan nävor? 'Brookside' heter sorten som var en av ett fåtal som hade en lång blomningsperiod innan nyare sorter tog över. Men 'Brookside' har en fördel (?), den frösår sig och avkomman blir identisk med ursprunget.


Man behöver varken sättsand eller bruk för att lägga plattor eller göra ett par trappsteg i sten. Jag lägger direkt på hårt tilltrampad jord! Det viktiga är att stenarna är rätt balanserade för att inte börja röra sig när man går på dem. Efter några veckor har allt satt sig ordentligt. Min lätta jord håller så lite vatten på hösten att tjälen inte lyfter upp dem särskilt på vintern.


Albarosen 'Maiden's Blush', min absoluta favoritbuskros. För doften, färgen, formen, det grå bladverket, anspråkslösheten med jordmånen. Men den är en gammal sort som bara blommar några veckor så underbart blir (som vanligt) kort.


Randiga rosor fascinerar de flesta. Mest känd är Rosa gallica 'Versicolor' från 1500-talet, även kallad Rosa mundi. Jag valde en betydlig yngre herre, remontantrosen 'Ferdinand Pichard' från 1921. För då får jag en blomning till på hösten och den doftar fint också.


'Gruss an Aachen'är en rabattros i min smak, trots att doften är svag. Blågullet (Jakobs stege) har sått sig i mängder runt den.