A P R I L

 
Några snökrokusar dök upp i den knoppande stora nunneörten, Corydalis solida 'George Baker', som lyser rödrosa. Snökrokusen är både den tidigaste och den mest villiga att sprida sig till stora bestånd, en riktig vinnare!



En allt annat än härlig syn: brända vintergröna växter som torterats i envis tjäle och veckor av stekande sol. T o m krypen (t v) och idegran (mitten) är illa åtgångna fast de vanligtvis står oberörda av vårvinterns påfrestning. Flytta inte bambu på hösten, då blir den som bilden t h visar. Eller täck, täck, täck med väv redan i februari. Läxan är lärd.

 
Gulbladig berberis slår ut tidigt, medan den japanska dvärglärkens knoppar fortfarande täcker grenarna som små pärlor.


Rosa vårstjärna (Scilla luciliae) bleknar snabbt till nästan vitt. Prickiga julrosor finns i många sorter, denna heter 'White Spotted Lady'. Fläckarnas mängd och tydlighet varierar mycket. På det här exemplaret sitter de så tätt så den vita bakgrundsfärgen bara syns som en vit kant på kronbladen. En ovanlig bekantskap är sippsmörskålen eller blek smörskål som den också kallas (Trollius laxus). Blommar tidigt i soligt läge och kan lät misstas för en anemon.


Ryska blåstjärnan, Scilla sibirica, är en riktig fröspridare och man kan lugnt låta dem rymma åt alla håll. Efter att ha målat blått på alla möjliga och omöjliga ställen gör den diskret sorti och lämnar plats för sommarens fröjder. Här koloniserar den gräsmattan tillsammans med det beskedliga ljusgula ogräset vårlök. T v tittar  den upp ur den vintergröna (och underskattade!) skuggbräckan, Saxifraga umbrosa.


Prinsessa på vift! Den snövita fyllda blodörten, Sanguinaria canadensis 'Multiplex', är den sanna aristokraten bland lundens vårväxterna. Enkla varianten blommar bara ett par dagar, medan den exklusivare fyllda varar betydligt längre. Bladen växer sig stora och står vackert grågröna hela sommaren, ett skäl i sig att plantera blodört. Och blodet?


En tidig botanisk tulpan, Tulipa kaufmanniana, tittar fram redan i april samtidigt som den japanska dvärglärken återfår sina gröna barr. Troligtvis sorten 'Heart's Delight', men vad den är köpt som är för länge sedan glömt och raderat.


Kejsarkronorna växer i rekordfart och öppnar snart sin slutna knoppar. Julrosen sätter lite färg bland alla gröna lökväxter.


Nu börjar det snart, det stor tulpankaoset man längtat efter! Eftersom jag låter mycket löv ligga kvar i rabatterna spetsar tulpanbladen dem och lyfter ibland upp stora sjok.


Inga växter döljer marken eller hindrar blicken genom trädgården. Strukturen blir tydlig och omgivningen kommer in, som Högalidskyrkan en kilometer bort.


Märkliga färger i vårens tid. Aklejans nya blad är mer rosa än gröna, medan det omvända gäller en självsådd julros. Fröplantor verkar bli blekare än föräldern, tvärtom vore mer spännande.


Gullflockan, Hacquetia epipactis, är en läcker liten lundväxt som bildar en tät tuva. Finns även i en variegerad form med sortnamnet 'Thor' som uppstod i en svensk trädgård och togs omhand av en uppmärksam granne.


Tid för julrosornas bästa blomning. Den rödrosa är en tidig sort som brukar vara i knopp till jul. Den har delats och följt med genom åren och jag är minst tredje generationen som beundrar den.


Den blåskimrande 'Metallic Blue' är en av de mörkaste med lika svartröda blad och stjälkar som blommor när den dyker upp.


'Spotted' säger engelsmännen om de prickiga sorterna. 'Guttatus' säger latinet (t v). I Tanto finns en röd variant som behåller färgen ovanligt länge innan den övergår till grönt (t h). Den byter man gärna till sig!


Helleborus 'Metallic Blue' börjar få gröna blad istället för mörka.


Äntligen färgklickar bland bruna löv och gula strån i form av härligt lysande krokus. Snabbast förökar sig snökrokusen som sår sig på oväntade ställen. Den randiga 'Pickwick' är en favorit.


Inte en krokus utan en liten vårblommande ljusblomma, Colchicum vernalis (mera känd släkting är höstblommande tidlösa). Har kommit troget ett femtontal år och vill tyvärr inte sprida sig alls som den borde. Doften är söt och mild, men den oskyldiga raringen är en av trädgårdens allra giftigaste växter!


Violtulpaner, tulipa humilis, är tuffa och tidiga små rackare. De växer ursprungligen på flera tusen meters höjd så generna är de rätta för vårt kärva klimat. Sorten heter "Violacaea Black Base". Den rosaröda nunneörten härstammar från Transylvanien och kallas ibland Draculanunneört. Passar inte riktigt på en sådan sötnos tycker jag.


Den märkliga färgen hos snöirisen, iris reticulata, 'Katharine Hodgkin'. Varning! Äts av rådjur så lyckan kan bli kort.


Äntligen börjar lönnen grönska och ger mig en lövvägg i väster. Ligusterhäcken skjuter nya skott och vitsippor har börjat sprida sig i skuggan under dvärglärken. En fågelfamilj är varmt välkommen till holken för att underhålla mig.


Den röda brädstolen kallar jag jugendinspirerad med sin v-formade sits och höga rygg. Den ljusröda färgen var också en favorit på Karin och Carl Larssons Sundborn vid tidigt 1900-tal. Röda blad har lilla rönnspirean 'Sem', knoppande redan under snön.

Nu börjar trädgården äntligen lysa grön när man kikar ut genom dörren. Lökväxter och perenner täcker gamla löv och växtdelar i rabatterna och det får gärna ligga kvar och brytas ned.


Fortfarande syns all buxboms tydligt, men snart ränner perenner och lökväxter i höjden och bryter linjer och former.


Det är brunt och dammigt, men färgen och livet har återvänt. Den okonventionellt klippta hängsälgen reser sig som ett parasoll. Eller ett skatbo på en pinne... Jag påstår inte att den är vacker.


Snöklockan/klosterliljan Leucojum vernum, är rolig att ha bland snödropparna och de sprider sig sakta. Riktigt stora snödroppar med breda grågröna blad torde betyda Galanthus elwesii, turkisk snödroppe. De vita blombladen är runda och breda och bladen omsluter stjälken och varandra vid basen, ungefär som purjolök.


Det här trodde jag var porslinshyacinten, Puschkinia scilloides. Men det är en persisk blåstjärna, Scilla mischtschenkoana, för ståndarna spretar ut i glesa samlingar med blått pollen. Porslinshyacinten har sina sammanväxta som ett rör i mitten, ungefär som i "tratten" i en narciss. Scillan är betydligt större, både i blomma och höjd. Annars ser de likadana ut, som antikt porslin med en svagt blå ton.

En ung stjärnmagnolia bjuder på en ensam blomma, den står lite för torrt och så konkurrerar kaprifolen intill. Den senare slänger sig över min största brädstol, kallad "badhytten". Här man sitter skyddad från blåsten, men värmd av kvällssolen. Tulpanerna är 'Purissima', en stor vit sort som kommer tillbaka bra.


Jag trodde att den här fritillarian var en muterad kungsängslilja tills jag fick höra att det är en egen art: amanuslilja. 'Fritillaria hermonis ssp.amana' kommer från Amanusbergen i Libanon. Lite större och kraftigare än kungsängslilja och vill också sprida sig om den trivs.

En ståtlig tidig tulpan är fosterianan 'Sweetheart' från 1976. Gult är ingen favoritfärg, men som här med den vita kanten är det riktigt läckert. Och fint intill de gulgröna blommorna på vita vinbäret.


Den mjölkvita 'Purissima' har stora blommor på stadiga och höga stjälkar. Det är en fosterianahybrid vilket innebär att den som andra fosterianor blommar tidigt. Heter också 'White Emperor' och är en mutation (1943) av den den berömda röda Mme Lefeber från 1931. Ibland har den kvar lite rött i form av rosa strimmor och kallas då 'Flaming Purissima'.

De två grå stolarna står tillsammans vid det soliga kryddlandet och med drivbänken mellan sig. Mitt varmaste och soligaste läge, här steker middagssolen och kvällsljuset blir varmt i det skyddade läget.

Sent kvällsljus släpar över snart utslagna tulpaner och får dem att glöda en liten stund.


Gult och gult är en fin kombination på våren med grönt gräs och blå himmel. Forsythia och narcisser brukar blomma samtidigt.